Så höjs statusen för låglönejobben
Publicerad 2015-03-02
Hushållarbete som konst en av vårens intressantaste utställningar
Arbetarna ser tveksamt på konstnären när hon förklarar sitt konstprojekt, men när det framgår att det handlar om att höja yrkets status och få människor att förstå betydelsen av deras insats accepterar de upplägget.
Videon av Mierle Laderman Ukeles från 1979 skildrar New Yorks rengöringsarbetares usla arbetsförhållanden. Ständiga glåpord och påhopp från en oförstående allmänhet, en farlig arbetsmiljö med hög skaderisk samt en nonchalant arbetsgivare. Återkommande i deras berättelser är känslan av att bli behandlade som skit. ”Folk tror man är sopor bara för att man tar hand om sopor”, som fler av dem uttrycker det.
Konstnären följer arbetarna under elva månader och har föresatt sig att skaka hand med alla 8 500 anställda i New York City Department of Sanitation och tacka dem för att de håller staden vid liv. Handslaget är ett tecken på uppskattning, men förpliktigar inte till någonting. Den politiska udden är mer vagt riktad mot samhället i stort, mot värderingsstrukturer, inte mot dem som har det verkliga ansvaret.
Laderman Ukeles konstnärskap handlar genomgående om arbetsuppgifter som har låg status: hushållsarbete, barnpassning, städning och sophantering. Det börjar i det egna hemmet, när hon själv är hemma med barn och börjar dokumentera sina handlingar som ett konceptkonstverk. Sedan följer projekt som involverar städare och vakter på olika museer.
Genom att föra in dessa lågt värderade jobb i en konstkontext, vill konstnären utmana de värdehierarkier som rangordnar människor, arbetsuppgifter och konst. Hon vänder sig mot ett manligt avantgarde som har markservicen ordnad för sig. Hon skriver i sitt manifest: ”after the revolution, who’s going to pick up the garbage on Monday morning?”
Med avstamp i Laderman Ukeles arbeten anordnar Konsthall C och Marabouparken ett gemensamt program med utställningar, filmvisningar och evenemang under vinjetten From her house. Temat är förhållandet mellan konstnärligt arbete och hushållsarbete, men berör också frågor om kvinnors fabriksarbete och deras upplevelse av moderskap.
Anna Sjödahl var ju en av de första som förde in kvinnors vardag i konsten. Hennes ikoniska Vår i Hallonbergen hade passat som hand i handske här, men i stället visas ett antal andra verk. Ett dukat bord i plexiglas, samt teckningar av hushållsföremål mot en landskapsfond. Det känns lite magert. Och den alternativa reklamkampanjen från 1969-1973, framför allt mot miljöförstöring och kärnkraft, är rolig att se men hänger lite löst i sammanhanget.
Polskfödda Margaret Raspés tre filmer från 70-talet är filmade med en kamerahjälm som hon bar på huvudet för att registrera sina handlingar i såväl köket som i ateljén. Vispandet av grädde och tillredandet av en schnitzel flankerar ritandet av en teckning. Alla är handlingar som förvandlar materia, någonting grundläggande för människans vara i världen. Här påminns man om det ursprungliga hos sådana hanteringar.
Joanna Lombard, född 1971, är den yngsta av de deltagande konstnärerna. Hon arbetar utifrån kroppen och minnet. Hennes installation handlar om relationen mellan hur reproduktion beskrivs och lärs ut och den verkliga erfarenheten av den. Skolplanscher över fortplantningen och diabilder från sexualundervisning kontrasteras mot fotografier av konstnären själv efter födelsen av det första barnet, med ett av mjölkstockning svullet vinrött bröst.
Den smärtsamma erfarenheten av att inte kunna amma ställs mot ett mer kliniskt beskrivande. Spänningen känns dock en aning oartikulerad, mer krut kunde ha lagts på den visuella gestaltningen.
Konceptet att bjuda in en internationell konstnär för att sedan bygga vidare på hennes tema känns ambitiöst och smått genialt. Tillsammans med alla kringaktiviteter är detta en av vårens intressantare konsthändelser.
