Konsten att sälja
Publicerad 2014-11-07
Modeskaparen Ann-Sofie Back förvandlar Röhsska museet till en butik
Exit through the gift shop. I dag är det nästan omöjligt att uppleva någon form av kultur utan att förr eller senare ledas in i en slickt designad yta full av neonkantade teserviser, godisaskar med Andy Warhol-citat och tegelstenstunga coffee table-böcker om allt från byggnader och tavlor till boxare och stålvaser.
Museibutiken har avancerat från skrymsle för konstaffischer och grytunderlägg med van Gogh-motiv till en yta med makt där den som är, eller vill framstå som, kulturintresserad får veta hur den ska dekorera sitt hem.
Därmed är museishopen också precis den sortens tidstypiska fenomen som svenska modeskaparen Ann-Sofie Back gillar att sätta tänderna i.
Back är 2014 års vinnare av Torsten och Vanja Söderbergs pris, en utmärkelse som varje år delas ut till en nordisk designer eller konsthantverkare och som förutom en hisnande prissumma på en miljon svenska kronor även innebär en separatutställning på Röhsska museet i Göteborg.
Utställningsytan är emellertid begränsad vilket gör en mer omfattande retrospektiv omöjlig. I alla fall om man som Ann-Sofie Back är verksam sedan början av 2000-talet och har ett imponerande arkiv modeplagg i olika kategorier, från catwalkkollektioner i eget namn till tillgängligt massmode designat för Cheap Monday och coutureplagg för linjen Atelje, samt ett antal utställningsverk i gränslandet mellan mode och konst.
Ett av de sistnämnda – en jättelik dildo av Bengt Sjölén fylld med vatten där en Ann-Sofie Back-klänning, i ständig rörelse, flyter omkring – finns med här. I övrigt är Allt ska bort! inte någon traditionell utställning, utan en specialbyggd butik som säljer Ann-Sofie Back-merchandise, inklusive dildos, löshår och kondomer med texter som Fuck Back.
Föremålen är, med undantag för ett fåtal plagg ur arkiven som också ställs ut, alla till salu och alla kan de på ett eller annat sätt kopplas till tidigare kollektioner i Ann-Sofie Backs produktion. Här finns toalettpapper, eftersom hon i sin allra första kollektion refererade till så kallade fashion faux pas, modemisstag; som när kjolen fastnar i troskanten, eller när man kommer gående ut från damrummet med toalettpapper i stilettklacken.
Vattenflaskorna pratar med Atelje-kollektionen från 2011, som var inspirerad av ”wet
t-shirt”-tävlingar. Stringtrosorna i spets har sitt ursprung i Celebrity Obsession, en kollektion Back visade inför höst/vinter 2008 och som var hennes reaktion på skvallerpressens hetsjakt på unga kvinnliga stjärnor som Britney Spears; trosorna blev i kollektionen en stringtrosekjol vilken refererar till paparazzi-fotografernas vana att sticka upp kameran under kjolen på kändisarna när dessa kliver ur baksätet på en låg limousin.
Fylleknäppningar, kändiskultur och vardagsrealism – om någon inbillat sig att catwalkmode måste vara eskapistiskt, flärdfullt eller glamouröst är Allt ska bort! en utmärkt grundkurs i dess mer avantgardistiska utkanter, där det vardagliga, folkliga och skrämmande tränger sig på.
Grundinspirationen till utställningen och dess grälla estetik hämtar Ann-Sofie Back från så kallade pound shops, lokala billighetsaffärer som säljer allt och lite till, i usel kvalitet och till extremlåga priser. Kontrasten kunde inte vara större mot Röhsskas egen, varsamt kurerade museishop – där hänger Mats Gustavssons klassiskt vackra modeteckningar intill leksaker i svensk återhållen design, och vackra fotoböcker.
Däremot är inte greppet, trots en del ordlekar på temat Back och de jättetrosor som spänts upp i taket på gallerburen, ironiskt. Ann-Sofie Back talar själv om billighetsbutiker som något vackert. Och styrkan i hennes skapande är just förmågan att se, fascineras av och värdesätta det som andra anser vara för fult, perverterat, billigt eller lågkulturellt för att släppas in på catwalken.
Som koncept och samtidskommentar är Allt ska bort! av precis den anledningen genialisk. Som en reflektion över svårigheten i att ställa ut mode på museum är det originellt och ganska smart. (Hur skilja sig från upplevelsen i butik och hur få mode som ju gör sig bäst i rörelse att se bra ut på en stillastående docka?)
Som upplevelse på plats ger utställningen däremot inte så mycket. Den som hoppats få lära känna Ann-Sofie Back och hennes verk lite bättre möts i stället av balar med toalettpapper, fula prismärkningar och en, i jämförelse med riktiga proppfulla pound shops, ganska tom butik.
På så vis blir även själva besöket (snabbt, lite obekvämt, ganska otillfredsställande) en spegling av Ann-Sofie Backs position på modescenen som vår mest intuitiva, udda och ifrågasättande designer. Dessutom är utställningen en effektiv påminnelse om hur urvattnad konsten (eller vi kanske ska säga konsthantverket, det handlar ju här om mode) blir när det tappar just sin konstnärliga sida, och enbart får vara kommers.
