Uppåt väggarna
Publicerad 2014-10-24
Camilla Hammarström ser tio konstnärer gå lös på Artipelags inre
En jättelik våg är just i färd med att dränka båten som är fylld av en bräcklig last, blåsta glasformer som var och en tycks representera en individ. Installationen heter Tripoli Lampedusa och är en kommentar till den flyktingkatastrof som sker vid Europas tillslutna gränser. Med sin dramatiska inscenering för dansken John Kørners verk tankarna till japanska träsnitt. Om det inte vore för titeln, kunde man tro att det är en saga eller myt som gestaltas. Men kanske är det den spännvidden som gör det hela gripande och svårt att slå ifrån sig.
John Kørner är en av tio konstnärer som bjudits in av Artipelag för att med varsitt platsspecifikt verk förhålla sig till konsthallens arkitektur. En klassisk museiarkitektur som utgår från den vita kuben, här och var avbruten av fönster med en vidunderlig utsikt över skärgårdslandskapet.
De flesta av konstnärerna har löst uppgiften genom att måla eller rita direkt på väggarna. Mest brutalt har Anastasia Ax gått tillväga genom att kladda ner väggar, pelare och det pappersbelagda golvet med svart tusch. Tuschbemängt papper har också rivits loss och formats till klumpar som sitter här och där. Det känns som lämningarna efter ett heligt vredesutbrott, en uppfriskande expressiv rörlighet som osäkrar de exklusiva lokalerna.
Mer finstämd är Sophie Totties Face value, en installation med ristade metallplåtar och teckningar utförda på väggarna med mynt. Tankarna går till Sol LeWitts minimalistiska väggteckningar, där avsikten är att gestalta en idé snarare än att producera konstföremål som kan cirkulera på en konstmarknad. Tottie har använt sig av mynt av olika valör och metall vilket ger svaga nyansskiftningar mellan linjerna. Resultatet är på en gång delikat och mäktigt.
Några av alstren skulle med fördel kunna utföras som offentliga utsmyckningar. Som Astrid Sylwans expressiva väggmålningar i starka färger. Eller Jens Fänges tapet som kan liknas vid en muralmålning. De förhåller sig ganska vänligt till omgivningen. Uppkäftigare är Carolina Falkholts graffitimålning av händer som på teckenspråk bildar ordet ”skrev”. En bild som skulle väcka rabalder som offentlig utsmyckning.
En begynnelsepunkt för utställningen har varit Barnett Newmans uttryck ”here and now” från essän The Sublime is Now (1948). Där betonas det fysiska mötet här och nu mellan betraktare och konstverk. Det är en liknande dialog man vill upprätta med dessa platsspecifika skapelser som i de flesta fall upphör efter utställningens slut - en ren konstupplevelse som inte kan relateras till ett ekonomiskt värde.
Det är ett sympatiskt initiativ, även om man naturligtvis inte kan undgå att spela med det kulturella kapital som varje konstnärskap är bärare av. Arkitekturen sluter sig välvilligt kring de etablerade namnen. Här och var kan man ändå känna att den vita kuben glider något i sina fogar. Även om det inte är några riktigt stora risker som tas, så är det uppiggande.
