Forskningen går som en dans
Publicerad 2013-12-16
Noa Eshkols symbolspråk för kroppsrörelser återkommer i programmering och neurologistudier
En äldre kvinnlig dansare rör sig mellan uppställda kuber. Hennes dans är märkvärdigt saklig. Som undersökte hon bara vad som går att göra med kroppen. Vrider den ena efter den andra av sina leder. Det hela påminner lite om tai chi. Dansen är renons på känslomässiga uttryck. Ändå griper den tag. Denna inventering av rörelser får mig att tänka på vad en kropp är, hur den vuxit inuti en livmoder och långsamt erövrat sina lemmar. Mittaxeln utifrån vilken allt delat sig. Underverket i att ha en kropp, men också ansvaret för den.
Koreografen är Noa Eshkol (1924-2007) och videon ingår i den amerikanska konstnären Sharon Lockharts porträtt av henne på Bonniers konsthall. Noa Eshkol befann sig på 1960- och 70-talen i det experimentella New York, men valde att dra sig tillbaka till sitt hemland Israel där hon skapade ett danskollektiv som utförde ett undersökande arbete i skymundan, utan några sceniska framträdanden.
I huset i Holon utanför Tel-Aviv tillkom även ett stort antal textila verk, varav några visas i utställningen. De är gjorda av bland annat stuvbitar från textilfabriker, överblivna former från utklippta plagg som får en att tänka på rum mellan imaginära kroppar. Med dessa negativa former kreerade Eshkol mandalaliknande kompositioner. De är egentligen inte särskilt anslående, men ingår i sammanhanget i ett tredimensionellt samtal med koreografin.
Tillsammans med arkitekten Avraham Wachman utarbetade Noa Eshkol ett notationssystem för kroppsrörelser, ett symbolspråk som beskriver relationen mellan kroppens olika delar och anger varje kroppsdels rörelse runt sin egen led. Detta illustreras i utställningen av fotografier av metallsfärer som Eshkol låtit tillverka, i vilka rörelsen runt en led beskrivs av svängda skivor.
Förhållningssättet är vetenskapligt, och notationssystemet har också kommit till användning inom exempelvis neurologi och dataprogrammering. Men fotografierna ser mer ut som vackra målningar än vetenskapliga modeller, helheten blir en behaglig estetisk upplevelse av formanalogier snarare än en berättelse om forskning. Det är lite synd, eftersom det är just det vetenskapliga perspektivet som är så intressant här.
Ur enkla strukturer i notationssystemet skapade Noa Eshkol sina danskompositioner, med dansare som kom att arbeta större delen av sina liv tillsammans med henne. En pågående forskning om kroppen som pågick i decennier i det fördolda.
Målet var ett universellt språk bortom känslouttryck och stilkonventioner, en närmast utopisk strävan. I utställningen möter vi dessa höga anspråk förkroppsligade. Det är ett tänkvärt porträtt av en hängiven människa.
