Det svindlar
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-01
Pia Bergström läser Inger Christensens renässansberättelse
Den italienske renässansmålaren Andrea Mantegna var på 1400-talet hovmålare hos Ludovico II Gonzaga i hans palats i Mantua. Där skapade Mantegna ett berömt rum med Ludovicos familj, vänner, hovfolk, barn och husdjur, scener som visar upp furstens storhet och framtida ambitioner. Man kan se freskerna på nätet. Men om man tänker läsa Inger Cristensens kortroman Det målade rummet ska man kanske vänta ett tag med det. Den fiktiva historien har förvisso inspirerats av Mantegnas bildvärld, men utgör ett rum i sig, och leker med renässansens centralperspektiv och dess förhållande till den mänskliga exi-stensen. Man riskerar att missa den metafysiska svindeln om man börjar med de smutsiga och spruckna medel-tidsväggarna.
Danska Inger Christensen är mest känd som poet, men skrev också essäer, barnböcker, dramatik och tre formexperimentella romaner, en av dem har nu översatts till vacker, självklar svenska av Marie Silkeberg som också översatte Christensens främsta diktverk Det från 1969. ”Den bästa samtida diktsamlingen” som Amelie Björck utnämnde den till i GP när den äntligen kom på svenska förra året.
Det målade rummet är en intrikat roman, svår att helt få grepp om men inte svår att läsa. Den består av tre olika berättelser om förändringarna i Ludovico Gonzagas hov under de år rummet kom till. Hans sekretare Marsilios sarkastiska dagbokskommentarer följs av en historia om hans dvärgdotter Nanas märkliga liv med sina nio änglabarn. Och slutligen, Mantegnas son Bernadinos rörande skoluppsatsliknande redogörelse för sin lillasysters resa in i pappans målning.
Lästa efter varandra avslöjar texternas detaljer de dolda spel som pågår i palatset. De förbjudna kärleksförbindelserna, de tragiska dödsfallen som visar sig vara mord, furstefamiljens märkliga band till den ännu högre makten, påven, och påvens tre ”systrar”, tre Marior som lustigt nog bildar en subversiv kvinnlig mot-treenighet. Kryperiet under makten som är som en naturlag, en livsluft.
Mycket förblir gåtor, som de sju påfåglarnas roll i ”spökrummet”, som det kommer att kallas av de avmålade. Inköpta på Mantegnas order men sedan onödiga, målaren ”använder” bara ett huvud. De stora fåglarnas metallfärger, saktmod och släpande fjädrar fascinerar alla tre berättarna. Nana sjunger för dem och Marsilio brer ut deras flor över sin älskades grav.
Det målade rummet vidgar sig till att bli en finurlig berättelse om tolkning och meningsskapande, ordning och frihet, det overkligas betydelse för att människor ska nå utanför sina begränsningar. Stenväggarna, tiden, döden.
På Mantegnas målning finns också en öppning, mot ”himmelrummet”, ett konkret ögonlurande hål uppe i taket kantat med en balustrad. Där leker nakna putti farligt och en blomkruka kan falla ner vilket ögonblick som helst.
Pia Bergström