Från Pippi till pippa

Petter Lindgren om
proggens frigjorda barnböcker

Det är ungefär som när det kittlar mer och mer i näsan och man äntligen får nysa. Fast ännu skönare.”

Passagen ur Mummel – en ny människa, Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis sexualupplysningsbok för barn från 1970, sitter för evigt på en pinne i min libido. Som orgasmbeskrivning är den inte oäven, och nog var det den som ledde mig rätt genom skogen av sensationer första gången det där konstiga hände.

Också danska Ett, tu, tre från 1973, av Bent H Claësson och Greger Nielsen, var en av mellanstadiebibliotekets mest genombläddrade skrifter, men framstår vid sidan av Mummel mer som någon av Haynes reparationshandböcker för bilar. Som originaltiteln låter antyda – Elle, belle, bolle – skyggas här inte för något, och bland annat uppmanas läsaren att perforera boksidan för att bättre förstå vaginans konstruktion. Vad beträffar sinnligheten lämnas dock den lille handtrallaren in spe i sticket: ”Tillfredsställelsen känns mycket skönare än du riktigt kan förstå innan du själv blir så vuxen att du kan knulla på samma sätt.”

När jag nu inbjuds till återträff med dessa båda kompisar från förr, i radioprataren och författaren Kalle Linds lättsamt hållna översikt Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev (Roos & Tegnér), tycks de mig ändå så främmande och eljest, som hemförde de sig till en tid och en plats mera fjärran än Mumindalen. Jag skruvar på mig och blygs inför det faktum att vi hunnit bli så gamla alla tre.

Så mycket har hänt sedan det frigjorda sjuttiotalet (”knullandets tid” enligt Lind), då utrensandet av prydhet och sexuella nojor ansågs som ett viktigt steg på vägen mot ett nytt och bättre samhälle, och barnen därför äntligen slapp höra sagor om storken när de undrade över den egna tillblivelsen. På åttiotalet (decenniet i vilket jag själv att hade oturen att begå min sexuella debut) kom sedan aids-skräcken som en kall avrivning, på nittiotalet pedofilnojan, och nu på tvåtusentalet har väl i stort sett all naken hud laddats med pornografiskt innehåll. Inte minst barnens, vilket konstnären Palle Torsson effektivt belyser i sitt montage Pippi Examples (2001), där utvalda klipp ur Olle Hellboms filmer får Pippi att framstå som en Lolita. Och vilken fyrtioårig man av i dag skulle våga sätta sig att översätta en sexualupplysningsbok tillsammans med sin unga dotter, så som Lars Ardelius gjorde 1973 ( Peter Mayles och Arthur Robins Hur jag blev till)?

”Progg” står kort och gott för ”proggmusik” menar SAOL, men Kalle Lind använder ordet i den vidare och nog mera spridda bemärkelsen där progg antyder en föreställning om en livsstil och en kultur som på något vis anknyter till sjuttiotalets vänstervåg. Näbbstövlar, för att ta ett exempel, är progg, medan klassteori kan vara det men inte alltid, eftersom den är att betrakta som allmänvänstrig. Björn Borgs gamla Slazenger-racket är däremot inte det minsta proggig.

Är en barnbok skriven någon gång under ”proggtiden”, epoken mellan åren 1968 och 1982 enligt Lind, samt uppvisar vissa nödiga egenskaper, kvalar den således in som proggig. Härvidlag är ovan nämnda titlar utmärkta studieobjekt. Särkilt Mummel framstår som ett närmast parodiskt exempel på proggig barnlitteratur enligt Linds definition, i det att den innehåller: (1) vänsterpolitiska resonemang, visar (2) svartvita bilder på (3) människor iklädda murarskjortor som (4) spelar tvärflöjt, när de inte (5) otvunget visar sin nakenhet eller (6) demonstrerar mot bilism eller betong eller (7) flyr stan till förmån för ”ett litet hus i Småland, där det finns mycket gräs och många vänner får rum”. (Det där med gräs ska nog läsas bokstavligt ändå.)

Många av dessa böcker tål att raljeras om, och Lind gör det också, medan andra är rent förskräckliga i sin diskussionsunderlagiga pekpinneaktighet, som exempelvis Ulf Hultbergs och Behnn Edvinssons deprimerande serieböcker om Lotta i Hallonby: ”Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar i stället för att ta vara på det man har.”

Åter andra är riktigt roliga eller riktigt bra eller åtminstone småtrevliga att återknyta bekantskapen med för en sextiotalist som jag. Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten, för att ta ett exempel, må i likhet med många av proggtidens böcker hålla sig med en kapitalistschablon äldre än Monopolspelet – en fet jävel i hatt – men lever ändå, tack vare det burleska uttrycket. Att det just är Sprättens bajs som förpestar ån är väl att betrakta som barntillvänd populism, men det är värt att betänka att bajsvallen inom barnlitteraturen faktiskt genombröts decennier innan Pernilla Stalfelt uppfann motivet på nytt i Bajsboken 1997.

Gemensamt för de här böckerna, för de dåliga såväl som för de bra, är för övrigt att de vågar tala med barnen om allt, eller nästan allt. Om politik och sex som sagt (så länge sexet är heterosexuellt märk väl, den homosexuella kärleken är nästan helt osynlig i sjuttiotalets barnböcker!), men också om ledsamheter som krig, tortyr, sociala och ekonomiska orättvisor, förtryck, kriminalitet och droger.

Här finns alltså en tydlig (ofta övertydlig) strävan att göra barnen delaktiga i ett samtal om världens tillstånd. Tveksamt förstås om detta tillstånd, som i Mummel, bäst låter sig illustreras med några tidstypiskt gryniga fotografier föreställande en arg farbror, höghusen i Hötorgscity, en radda bistra poliser respektive en avgaspruttande Volvo PV.

Det är dock svårt att inte sympatisera med viljan.

helskärm

Petter Lindgren