Boken som Frame själv ratade
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-11
Nya Zeeländska Janet Frame (1924–2004) ville inte publicera romanen Mot ännu en sommar medan hon levde. Hon ansåg den vara alltför privat. Men de som förvaltar hennes kvarlåtenskap tyckte annorlunda så nu har Bonniers låtit Rebecca Alsberg översätta. Det har hon gjort mycket bra. Men varför välja den här ojämna historien när nio av Frames utgivna romaner och minst lika många novellsamlingar fortfarande är oöversatta. Är det för att detta ”privata” antas sälja?
Mot ännu en sommar handlar om Grace, en 30-årig författare, mycket lik Frame, som försöker skapa sig ett eget liv i London. Hennes första böcker har prisats men själv är hon plågsamt socialt osäker, bor ensam i ett torftigt hyresrum och undviker helst all gemenskap som inbegriper kallprat. Hon går i terapi hos en psykiater.
Efter en tidningsintervju där hon som vanligt får panik och inte vet vad hon ska säga, bjuder journalisten hem henne till sin lilla familj i småstaden Winchley över veckoslutet. Grace tackar ja men ångrar sig redan på tåget dit. Hon har en skygghet och överkänslighet som hon bestämt sig för att göra något åt samtidigt som hon helst flyr in i egna fantasivärldar. När den ”berömda författaren” kliver in hos det unga paret, i deras hemtrevliga kök som ångar av den rödkindade hustruns matlagande och där de två små barnen storögda tittar på gästen blir hon bara stum och förlägen. Hon noterar varje pinsam och jobbig detalj då hon inte uppfört sig så som hon tror att de förväntat sig och gråter sig till sömns på kvällarna.
Och visst lider man med henne. Fast vad Frame också gör, som inte alls är vidare sympatiskt, är att när hon fångar det här parets levnadssätt och deras önskan att umgås med en författare som de uppenbarligen högaktar så gör hon det utsökt förminskande. De blir små kälkborgare. De försöker hänga med, vara ”intellektuella” men är bara förnöjt (i allafall mannen) konventionella.
Och Grace blir större. Ångestfull och trasig, men gränslös och vingförsedd i det inre landet dit paret aldrig blir inbjudna.
Kanske var det för att romanen har denna obehagliga blandsmak av överlägsen underlägsenhet som Frame valde bort den. Hennes mycket mer generösa och öppenhjärtiga ”självbiografi i tre delar” Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden (där hennes Londonperiod skildras mer rakt) är ojämförligt bättre.
Där får man till exempel veta att det är psykiatrikerna på Londonsjukhuset Maudsley Hospital, där hon är intagen i perioder, som konstaterar att hennes schizofrenidiagnos är felaktig. Av dem får hon rådet att i fortsättningen leva ensam.
Pia Bergström