Sex utan solidaritet
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-07
Tiina Rosenberg läser om hur hbt-rörelsen har offrat klasskampen
Den klassiska gaykulturen bygger på tanken om en motkultur där den knutna näven mot lila bakgrund delar ikonografisk kamptradition med andra sociala rörelser som black power, kvinnorörelsen, samt olika antikoloniala och antirasistiska rörelser.
Under 1970-talet var människor inom hbt-rörelsen också vänsterpolitiskt aktiva och förde ut budskapet till arbetarrörelsen, fackföreningar och andra sociala rörelser där ordet solidaritet var självskrivet.
Identitetspolitik kallades det då, men gayrörelsen förhöll sig också till ett större politiskt sammanhang. Detta engagemang blev grunden till den lagstiftning som ett par decennier senare har förändrat livet för hbt-människor i ett antal västländer. Nu började det talas om sexuell orientering, sexuell läggning och sexuell preferens.
Gayrörelsen har navigerat mellan biologistiska och socialkonstruktionistiska förklaringar, men övergivit tanken om icke-heterosexualitet och icke-könsnormativitetet som livsstil. På livsstil, som i liberal anda anses vara ett fritt val, kan inga rättigheter baseras. Queeraktivismen knöt an till ett radikalt arv från Gay Liberation, men också till tanken att det ska vara politiska mål som förenar queeraktivister snarare än en gemensam identitet.
I Sverige har vi sett hur ord som heteronormativitet och intersektionalitet etablerats både som akademiska och mediala begrepp. Steget från identitetspolitik till en normkritisk politik har varit en relativt snabb process och har förstås gett upphov till nya frågor. Vad är den mest effektiva formen av sexualpolitik i dag? Attityderna har demokratiserats på några få år då lagstiftningen genomgått stora förändringar, men diskrimineringen fortsätter trots allt.
Den amerikanska hbt-aktivisten Sherry Wolf föreslår i sin nyutkomna bok Sexuality and Socialism: History, Politics, and Theory of LGBT Liberation att det politiska initiativet nu måste föras tillbaka till vänsterpolitiken där det hör hemma. Det var länge sedan jag läste en bok med så många Marx-Engels-citat, men Wolf har en poäng när hon argumenterar för sexuell frihet för alla, inklusive heterosexuella. Wolf är redaktör för International Socialist Review och medverkar också i den amerikanska public service-radion Democracy Now!. Hon menar att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen.
Wolf påpekar att många vill ha jämlikhet, men frågan om vad som skapar ojämlikhet skiljer vänstern och högern åt. Hennes svar är det klassiskt marxistiska där kapitalismen är roten till allt ont. Många sociala rörelser profilerar sig i dag som tvärpolitiska i sin strävan efter social rättvisa, men om klasskampen återförs till agendan blir det möjligt att tala om antidiskriminering samtidigt som det talas om solidarisk fördelningspolitik, menar Wolf.
I denna analys försvinner såväl feminism som poststrukturalism och klasskampen är svaret på samtliga frågor.
Vadå patriarkat? Kan en hemlös man jämföras med Hillary Clinton? Svara på det, du! På många sätt illustrerar Wolfs bok dilemmat för vänstern i dag. Å den ena sidan finns den mer intersektionella analysen av social (o)rättvisa kombinerad med kapitalismkritik, å den andra sidan finns endast klasskamp och antikapitalism. Att analysera och göra något åt sociala orättvisor kräver mer än slagord, samtidigt som kapitalismkritikens försvinnande blivit ett allt större problem för både feminismen och hbt-rörelsen.
Den som är allas vän är ingens vän, brukar det heta. Sin fyrkantighet till trots påminner Wolfs bok om att en nyliberal, konsumistisk hbt-rörelse som endast intresserar sig för hbt-personers avancemang i politik, näringsliv och statsapparat, bygger på kapitalistiska värderingar som profit, konkurrens och ackumulation i stället för solidaritet, icke-konkurrens och alternativ till den fria marknaden. Utan solidarisk fördelningspolitik ingen sexuell frihet är således slutsatsen.
Tiina Rosenberg
