Spritpesten

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg om Alex Schulmans skildring av uppväxten med en full mamma

Lisette Schulman (1951–2015) hade supit i trettio år när hon för första gången konfronterades om sitt drickande. Barnen står äntligen inte ut, mellansonen Alex gör det alla borde gjort för länge sedan; han slutar skydda familjens hemlighet och kontaktar en alkoholterapeut.

Alex Schulman var åtta när han förlorade sin mamma. Det var då hon började dricka och blev en annan. Den gosiga, mysiga, busiga mamman förvandlades till en aggressivt nyckfull och otillgänglig person som sönerna ömsom försökte undvika, ömsom behaga. Men aldrig utmana.   

Det gjorde inte pappa Allan heller. Han tassade på tå och ville att barnen gjorde samma sak. Enklast så.

Lisette var 23 när hon gifte sig med tv-producenten som gärna placerade sig själv i rutan. Han var 55. När han gick i pension hade hon hela sitt liv framför sig. Kanske var det därför hon gick ner sig i alkohol. Kanske går förklaringen tillbaka till barndomen.

Lisette Schulman var född Stolpe. Hennes pappa Sven var Sveriges argaste kulturpersonlighet med stort underhållningsvärde i radio och tv. Först nu förstår man att den brinnilska han gjorde sig en karriär på inte bara var en pose – privat var han pennalist.

Hon var tio när hon skickades i kloster. Hon var en rosig tonåring när hon fick veta att hon förälskat sig i fel pojke, pappa Sven meddelade sig genom att sätta upp lappar på hennes skola – där han för övrigt själv arbetade: ”Lisette Stolpe är en hora.”

Lisettes pappa var elak och det var även Lisette, både privat och professionellt. Även Alex Schulman har gjort sig ett namn på att vara en mobbare. Han ser själv mönstret, men menar att han skiljer sig från morfar och mamma eftersom han bara är elak när han skriver, aldrig privat. Det är säkert sant, men det är ändå ingen ursäkt.

Olyckliga föräldrar ger olyckliga barn. Alex Schulman fångar det plågsamt väl i en rad minnen, såsom en misslyckad uppvaktning på mors dag. Eller misären på sommarlovets årliga pizzeriabesök i Filipstad. Det inledande stojet över capricciosan övergår i loja fylleblickar ut över parkeringsplatsen. Det är storebror, 14 år, som får köra dem hem.    

Dan därpå låser mamman in sig med flaskorna i sovrummet och vägrar komma ut. Visar hon sig, är det med dödlig eld i tungan.

Vändpunkten kom när Alex fann sin mamma full och sovande i soffan samtidigt som barnet hon ska vakta sitter på toaletten med bajs över hela kroppen. Det är ofta så det går till; som barn hittar man sina egna strategier att överleva föräldrarnas missbruk, men när man själv blir förälder får man plötsligt en smärtgräns och nya lojaliteter. 

Lisette underkastar sig behandling och sakta hittar de varandra i något som liknar vänskap. Och ändå förväntar han sig ett förlåt.

Men hur viktigt är egentligen det ordet? Man kan läka ihop utan att prata om det. Med vissa människor kan man behöva en uppgörelse för att nå försoning, med andra kan det förstöra det sköra som finns.

Ett ”förlåt” är sällan förlösande, men det är möjligt att Alex Schulman ändå förväntar sig det eftersom hans mamma som informationschef i näringslivet ägde språket. 

Det gör ju Alex Schulman med, men hans språk är effektivare i tidningsspalterna än i bokform. Glöm mig katalogiseras som roman men det är svårt att se skönlitteraturen i skrivprojektet. Det här är Alex Schulmans uppväxtskildring som ska läggas bredvid den fina boken om pappan, Skynda att älska. Båda titlarna är renons på gestaltning eller fantasi. Anmärkningen kan tyckas onödig och understryker egentligen bara våra genrebegränsningar.

Det är svårt att inte läsa boken med en rödpenna i hand som stryker bort småord som upprepar sig eller känslor som beskrivs med samma adjektiv sida upp och sida ner. Schulmans prosa bär inte riktigt det han vill berätta, men det gör inget.

Glöm mig är inte stor litteratur, men det är en riktigt bra bok som räcker hela vägen hem för alla oss som stått i en lägenhet full med flaskor. Som sett hur cigaretten missar askkoppen, som skyddat den som själv borde ge skydd. Man är aldrig så ensam som man tror. Vi är hundratusentals som kan säga, att Alex Schulmans berättelse också är min.