Från Afrika till Auschwitz
Publicerad 2015-02-11
Tysklands koloniala folkmord ett förspel till förintelsen under andra världskriget
När Jan Guillou häromåret utkom med sin roman Brobyggarna beskrev han tyskarna som kolonialismens good guys. Det är inte med sanning överensstämmande. 1904 bestod hererofolket av omkring 80 000 människor. 1908 var endast 16 363 vid livet. Så ser ett utsnitt av den tyska kolonialhistorien ut i siffror.
Hereroerna levde, likt namaerna, i sydvästra Afrika (nuvarande Namibia). Områdets otillgänglighet gjorde att de afrikanska folken länge slapp undan kolonialismens klor. 1883 seglade den förslagne köpmannen Heinrich Vogelsang in i Angra Pequeña-viken, slöt ett hittepåfördrag med första bästa hövding och hissade den tyska kejserliga flaggan i sitt hemsnickrade fort. Till en början var den militära närvaron modest, men trycket tilltog i takt med att handelskapitalisterna på hemmaplan krävde nya marknader och den nationella yran i det nyligen enade Tyskland utlöste ”kolonialfeber”.
Om det tyska koloniala företagets förödande följder, men också om dess för- och efterspel, handlar den internationellt uppmärksammade boken Kejsarens förintelse, skriven av (populär)historikerna David Olusoga och Casper W Erichsen. De skildrar detaljerat hur ursprungsbefolkningarnas upprorsförsök möttes med utrotningskrig.
Spärreld riktades mot kvinnor och barn. Efter slaget vid Waterberg 1904 drevs tusentals hereroer ut i öknen och överlevarna internerades i koncentrationsläger. Tyska hovhistoriker konstaterade triumferande att ”bestraffningen av hereroerna var slutförd, och de hade upphört att existera som självständigt folk”. Namaerna tvingades slava ihjäl sig under vedervärdiga förhållanden på den så kallade Hajön.
Olusoga och Erichsen beskriver ön som ett förintelseläger, vilket inte enbart är ett exempel på författarnas effektsökande språk. I stället vill de dra en rak linje från Sydvästafrika till Auschwitz. De visar, i Sven Lindqvists anda, hur mötet mellan förment vetenskaplig rasbiologi och ny teknik födde ett modernt mördarmaskineri och påminner om att det nazistiska fälttåget österut, fyrtio år senare, var ett kolonialt projekt.
Syftet var, precis som i Afrika, att skaffa sig livsrum och resurser. Otaliga Afrikaveteraner var också aktiva i de frikårer som under mellankrigstiden fungerade som den bruna fascismens förtrupp.
Vad tyskarna genomförde i Sydvästafrika skulle med dagens moraliska och juridiska språkbruk tveklöst kallas folkmord. Att använda ordet förintelsen (holocaust i originalet) – det vedertagna begreppet för nazisternas folkmord på judar – är däremot inte självklart i sammanhanget, utan en anakronism som riskerar att relativisera både brotten och offrens erfarenheter. Oavsett hur man ser på saken hade Olusoga och Erichsen vunnit på att nämna den intensiva diskussion som förts i frågan i mer än ett decennium.
Besvärligt, rent av bedrägligt, är att författarna framställer de tyska koloniala övergreppen som en förtigen och outforskad historia. Redan 1906 skapade tidningsrapporter om massmord raseri i radikala kretsar, varvid kolonialbudgeten röstades ner i riksdagen. Visst har Tysklands kolonialpolitik skymts av såväl nazismen som av segrarmakternas ovilja att diskutera kolonialismen som sådan, men från de senaste decennierna finns omfångsrik forskning i ämnet på både engelska och tyska. 2004 bad dessutom den tyska regeringen om ursäkt för folkmordet.
Olusoga och Erichsen kan förlåtas för sina förenklingar då de medryckande lyckas förmedla kolonialismens inneboende brutalitet till en bred publik. Jan Guillou är inte den enda som bör läsa boken.
