Fuskaren som blev minister
Publicerad 2014-06-04
Ny biografisk bok av Thomas Bodström
Thomas Bodström är brottsmålsadvokat och författare, som har varit justitieminister i en socialdemokratisk regering.
Han har tidigare skrivit självbiografiska böcker om sin tid i Rosenbad och om sin livslånga kärlek till fotboll. För den stora läsekretsen är Bodström känd som deckarförfattare.
Det man minns är en biografisk bok som handlar om Thomas Bodströms mor Vanja. Kursiva kapitel som utspelar sig i nutid varvas med återblickar på barndom och tonårsliv.
Nutiden präglas av moderns diagnos. Hon lider av den fruktade sjukdomen alzheimers och Bodström skriver med återhållen sorg om smärtan hos den som drabbats och de anhörigas sönderrivna vardag.
Återblickarna är mycket mer problematiska.
Den unge Thomas fuskar sig fram genom skolan, begår omfattande stölder av märkeskläder, hämnas på en kioskägare som inte gett honom sommarjobb genom att fylla hålen i minigolfbanan med betong, använder ambassaden i Oslo (där fadern Lennart Bodström är Sveriges sändebud) som sin privata festvåning. Allt detta berättat utan ens en smula eftertanke. Läsaren förväntas bli charmad av hyssen.
Modern försvarar sonen in absurdum och har själv fusk som livsstil. Hon blir utan betänkligheter medlem i SAP när maken får en ministerpost, trots att hon i hela sitt liv haft borgerliga sympatier. Det enda hon verkar bry sig om är att shoppa kläder, briljera i sociala sammanhang och se till att barnen kommer upp sig. Till vilket pris som helst.
Författaren verkar inte medveten om att han begår en sorts karaktärsmord på sina huvudpersoner. Han speglar en gammaldags patriarkal nomenklatura och gör inga ansatser till att problematisera ett tillstånd där fädernas självförtjänta meriter räknas om till fruarnas och barnens privilegier.
Det man minns lämnar mig med många frågor.
Thomas Bodström är en driven författare med förmåga att gestalta levande, drabbande karaktärer. Men är modern Vanja verkligen den svenska förortens Becky Sharp, en cynisk uppåtklättrare? Vill Bodström skriva fram socialdemokraternas långa regeringsinnehav som en sorts Fåfängans marknad?
Och borde inte boken heta ”Det man minns och inte reflekterat över”?
