I oljans spår

Martin Aagård

Två nya böcker berättar om jakten på sanningen om den omtvistade oljebranschen i Östafrika

Om man som högt uppsatt diplomat skriver en bok om ett synnerligen känsligt ärende bara två år efter att det avslutats måste det antingen bero på att man är särdeles nöjd med sin egen insats eller att man känner behov av att författa någon sorts försvarstal.

Upphovet till generalkonsul Jens Odlanders Tyst diplomati är nog en kombination av båda.

Som ambassadör i Etiopien åren 2009-2013 var han ytterst ansvarig för de diskreta möten med etiopiska politiker och allmänna fixande som i slutändan ledde till Johan Perssons och Martin Schibbyes frigivning från Kalityfängelset i Addis Abbeba. En plats de hamnat på efter att ha gripits för att i sällskap med ­ONLF-gerillan olagligt ha tagit sig in i Ogaden.

Odlander skriver som man förväntar sig av en mogen karriärdiplomat. Hans många insikter i politiken på Afrikas horn varvas med stor bildning. Här citeras så väl Yeats som Rimbaud och Tintin.

Jag läser med stigande irritation trots att jag verkligen inte vill det. Odlander är ju på sätt och vis en hjälte, dessutom på grund av ett fall som jag personligen var djupt engagerad i.

Men förnöjsamheten mellan raderna blir till slut svårhanterlig.

Här finns inte ett ord om insamlingarna och det djupa engagemanget på hemmaplan. Ett engagemang som inte bara omfattade journalistkollektivet utan även läsarna. Fallet med Johan och Martin engagerade verkligen många.

Men i Odlanders berättelse är kampen för att få dem fria en enmansföreställning. En föreställning där den återkommande repliken visserligen lyder ”åh vilket fantastiskt lagarbete”, men där det i slutändan är en mans vision som löser den diplomatiska knuten. Denne man samlar sitt stora nätverk, hänger i hotellbarer, vakar om natten, upprättar mediestrategier, lägger på lock och tätar läckor. Han kämpar på i en stark motvind av usel journalistik. Aftonbladets rapportering avfärdar han föga förvånande, även Dagens Nyheters.

Vid ett tillfälle antyder hans etiopiska motpart att den svenska mediekritiken mot Carl Bildt kan ha bidragit med en öppning i förhandlingarna, men det kommenteras inte.

Magister Odlander har skrivit en kursbok i praktisk diplomati och ett försvar mot alla elaka tungor som vågade ifrågasätta hanteringen av ärendet.

Jag tvivlar inte på hans uppriktighet. Han var synnerligen engagerad. Och han är med rätta stolt över att ha gjort en viktig insats för yttrandefriheten. Men kanske sviker minnet?

Att Jan Eliasson med sina goda kontakter i Etiopien ville hjälpa till noterar han i en mening. Att Eliassons erbjudande möttes med kalla handen fick dock inte plats i boken. Allt vet han inte. Till exempel skriver han att han kan ”bara gissa hur Bildt utnyttjar sina transatlantiska kontakter”.

Självklart blir det mest läsvärt när han avslöjar motgångarna. Till exempel när premiärminister Meles Zenawi försvarar åtalet mot Schibbye och Persson med att Sverige utreder Julian Assange för brott trots hans journalistiska verksamhet. Odlander och hans kolleger verkar för övrigt ha haft stor glädje och nytta av den läckta diplomatposten från Wiki­leaks.

Men visst unnar man Odlander att vara hjälte i sin egen bok. Den slutar ju hur som helst lyckligt.

Man får dessutom förlåta honom att han inte har särskilt mycket att säga om hur Etiopien använder antiterrorlagar för att bekämpa det fria ordet eller om Schibbye och Perssons ärende, att granska Lundinbolaget Africa oil.

Det är troligen alldeles för känsligt.

För att få läsa mer om Africa oil får man vända sig till den rutinerade Afrika-journalisten Bengt G Nilssons Oljans pris. En bok som trasslar till det för sig redan i det korta förordet. Där berättar han att han erhållit stipendium från Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål för att skriva sin bok om kapplöpningen efter oljan i östra Afrika och familjen Lundins verksamhet i synnerhet.

Att stiftelsen drivs av Viveca Ax:son Johnson som suttit i Lundin Petroleums styrelse (!) framgår dock inte. Visst. Stipendier av den typen delas oftast ut utan krav. Men det gör att det blir lite extra motstånd att läsa en bok där den svenske åklagare som leder förundersökningen om folkrättsbrott mot Lundin ifrågasätts så hårt som han gör.

Nilsson lägger mycket energi på att påpeka hur lite alla andra vet om Afrika och oljeindustrin. Även Nilsson besitter Afrika-kunskaper värdiga en mogen karriärdiplomat och kan också citera Rimbaud. Lite mer ödmjukhet hade kanske lättat upp den stundtals passivt-aggressiva prosan en smula. Det värsta han vet är kristna biståndsorganisationer. Framför allt Christian aid som riktat de hårdaste anklagelserna mot Lundingruppen. Journalister som nagelfar Carl Bildt utan att veta något om Sudan är ett annat hatobjekt.

Men mellan utbrotten sammanfattar han de journalistiska fynd som han under årens lopp gjort i den afrikanska oljebranschens spår. Och det är bland annat graverande saker för de svenska oljeshejkerna.

Lundin har samarbetat med en skurkaktig milis som heter SSUM vars barnsoldater var beredda att offra livet för deras oljeborrning. I en kort intervju erkänner Carl Bildt att anklagelserna om hur folk förflyttades för att bygga oljevägen är sanna. Dessutom hade den numera bortgångne Adolf Lundin goda kontakter med SPLA-gerillan.

Det hela är viktig rapportering och förhoppningsvis kommer hans journalistik att få konsekvenser. Samtidigt är det en bok man lägger ifrån sig med en lätt känsla av att ha blivit uppläxad. Kanske inte ett recept på en bästsäljare.