Hon är lojal även med incel-killens perspektiv
Med ”Intermezzo” bevisar sig Sally Rooney som generationsförfattare
Publicerad 2024-09-25 10.20
När mammor dör, växer det sly överallt. När pappor dör, uppstår ett avbrott – ett intermezzo. Sorgens undantagstillstånd är ett sätt att tolka titeln på irländska Sally Rooneys nya roman. Det mellanrum, där allt står och väger.
Det är snart tio år sedan Sally Rooney vann över hela världen med debuten ”Samtal med vänner” (2017) som följdes av den romantiska superhiten ”Normala människor” (2018). På senare tid har hon omsatt uppmärksamheten i några inspel i den politiska debatten: ett apropå den irländska folkomröstningen om abort, ett om att inte sälja rättigheter till sina senaste böcker på hebreiska, vilket följdes av ytterligare ett inlägg om kriget i Gaza i våras.
Samtidigt har hennes framgångar dragit till sig kritikernas uppmärksamhet på skönhetsfläckar. Med den tredje boken ”Vackra värld var är du?” (2021) pekade flera på en återkommande tendens till sentimentalitet och alltför lyckliga slut. Mest intressant är den kritik som framhållit mansskildringarna som stereotypa, ”inverterade Disney-prinsessor”, medan gnället på att hennes gestalter är marxistiska posörer kan framstå som orättvist.
Rooney behöver inte formulera en politisk lösning för sina huvudpersoner. Hennes styrkor är att inta deras perspektiv, frammana mellanmänsklig interaktion och intimitet, hålla uppe tempot och nere ordantalet, och göra läsaren berörd. Nyckeln till allt detta är den realistiska, mångbottnade dialogen. Rooney bygger spänning genom att skapa en förväntan om vad som ska sägas, för att sedan låta gestalterna svara något helt annat. I ”Normala människor” driver detta grepp hela den romantiska intrigen. I laddade situationer förväntar sig gestalterna att bli avvisade och förnedrade men får istället kärlek och upprättelse. Kanske är det detta som uppfattats som ett önsketänkande, nästan utopiskt drag. Någonstans här, i mötet mellan det vardagliga, förväntade och det lite förunderliga, underbara, finns också en förklaring till varför Rooney väcker sådan lust, till varför just hennes böcker, till skillnad från nästan all annan samtida middlebrow-litteratur, är så efterlängtade och hajpade.
Upptakten till ”Intermezzo” är en begravning. Liksom flera andra avgörande händelser i boken har den redan inträffat, och implikationerna av vem som gjorde och sa vad avtäcks successivt för läsaren. Begravningen sätter indirekt igång en kedja reaktioner hos en grupp på fem personer i 20- och 30-årsåldern: en husockupant och deltidseskort, en kvinna som lämnat sin alkoholiserade man, en stolt och sjuk akademiker och två mycket olika bröder.
Välkänd Rooney-rekvisita återkommer: det är Trinitys universitetsmiljöer och Dublins gator och parker och knepiga föräldrar och idén om att kärlek över ålders- och klassgränser kan slå upp det bottenfrusna havet inom oss. Här finns också en del litterärt krimskrams, ett inledande Wittgenstein-citat och en avslutande lista över referenser till bland andra Joyce och Shakespeare (i båda fall oklart vad det tillför). Dialogen imponerar som vanligt, till exempel i en självlysande restaurangscen som slutar i katastrof.
En av hennes främsta styrkor, att vara lojal med sina gestalters erfarenheter och perspektiv, manifesteras här i två helt olika röster
En viktig utveckling är att Rooney väljer att göra de två huvudrollerna i ”Intermezzo” till män. Storebrodern Peter Koubek har (liksom Rooney) tävlat i universitetets debattlag och blivit människorättsadvokat. Han seglar stridslystet fram på livets yta med social intelligens och verbala färdigheter som vapen. Lillebrodern Ivan Koubek lever på enstaka frilansuppdrag för startups och tävlar i schack. Han har svårt att läsa av sin omgivning och framstår som vagt aspig, på gränsen till incel: ”Det var när Ivan blev sexton, sjutton som han och Peter började tjafsa, till och med bråka, om politik, historia, allt möjligt, gravida kvinnor i kollektivtrafiken, och Peter kallade Ivan för allsköns elaka saker, kvinnohatare, loser.”
Trots att männen är unga och vackra (Ivan har visserligen tandställning, men är också lång med ”intelligenta händer”) handlar det inte om Disney-prinsar. Tvärtom finns i skildringen av dessa samtida, ännu ganska outforskade, manstyper precis den fräschör och det allvar som har gjort Rooney till generationsförfattare. En av hennes främsta styrkor, att vara lojal med sina gestalters erfarenheter och perspektiv, manifesteras här i två helt olika röster. Med Peter flödar språket fram i snabba, registrerande intryck och en inre monolog där Dublin är spelplanen och människorna – framför allt de två kvinnor han samtidigt träffar – spelpjäserna. Med Ivan är berättandet logiskt, ungt och nästan kallt men slår över mot hjärtskärande när han blir förälskad i den fjorton år äldre Margaret. Klara Lindells översättning tycks genomgående i synk med dessa två röster, bara någon enstaka gång faller det över i en skorrande, ogenomtränglig ton, som i de viktiga öppningsmeningarna där den 32-årige Peter tänker på Ivan som ”grabben” och på hans tandställning som ”ungdomens ojämförliga obehag”.
Brödernas inbördes maktdynamik, ansvarsfördelning och relation till pappan som just har gått bort är romanens kärna, och också där Rooney förnyar sig mest. Det övergripande temat, kärleksförbindelser som väcker skam och vämjelse hos en själv och hos andra, bränner också till. Samtidigt är det Rooneysk stapelvara, dessa udda par som genom åtrå, komplicerat (välskildrat) sex och någon typ av kathartisk kommunikation till sist nystar upp sin härva av kaos. Även om greppet har förlorat något av sin lyster, håller det bevisligen för ytterligare en bok.
