Engels – kamraten med Kapitalet
Publicerad 2013-10-31
Teoretikern så mycket mer än Marx bankomat
”He’s back!” gallskrek The Times när börsen brakade samman 2008. Karl Marx analyser av kapitalismen, som förklarats vara döda sen länge, slog plötsligt tillbaka som en projektil.
Den som säger att Marx är tillbaka måste i samma andetag nämna Friedrich Engels. Det är nämligen han som har lagt den empiriska grunden till Kapitalet, visar Tristram Hunt i den strålande biografin Friedrich Engels – Kommunist i frack. Och mer än så.
Engels föddes 1820 i tyska Rehnlandet som son till en from textilfabrikör. Han skickas till hamnstaden Bremen för att lära sig hur handeln fungerar. Där vaknar han politiskt och börjar skriva kulturjournalistik. Han argumenterar för judarnas frigörelse, mot det religiösa tvånget och all bördsaristokrati. ”Vem kan ha något emot det?” frågar han uppfordrande. Han vägleds av poeten Ludwig Börnes: ”Himlen har gett dig en tunga av eld, men har du någonsin försvarat rättvisan?”
Han gör lumpen i Berlin 1841, men smiter från skjutövningarna in på universitetet, där Hegels filosofi står i centrum. Han nöter bänk ihop med andra storheter i vardande såsom Kierkegaard och Bakunin. Det är där han möter Marx, som för tillfället läser juridik men ägnar mesta tiden åt att göra tidskrift. Marx stormar mot den preussiska censuren i artiklar som genast censureras – skrivandet gav honom svårigheter från första stund.
Karl Marx, son i en radikal judisk advokatfamilj, besatt ett monumentalt självförtroende, övertrumfat bara av en hårväxt så kraftig att den inte låter sig beskrivas – det väller ut hår överallt. Engels är betydligt ödmjukare, men ingen av dem tvekar att säga sanningar även till människor de kunde ha nytta av. Mycket riktigt kom de också först på kant med varandra.
Var och en för sig upptäcker de kommunismen. Engels mentor är Moses Hess, som han senare ska förödmjuka i en politisk uppgörelse.
Engels skickas till Manchester för att lära sig sköta ett av familjens textilföretag. Staden är ett inferno av exploatering. Han förälskar sig i Mary Burns, en illitterat arbeterska med irländskt blod som blir hans ciceron in i slummen. 24 år gammal skriver han Den arbetande klassens läge i England, en klassiker vars betydelse kan mätas med Charles Dickens romaner.
I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.
Engels plågas moraliskt, men avfärdar också vänsterns kritik mot aktiehandel: ”Börsen justerar helt enkelt fördelningen av mervärdet som redan har stulits från arbetarna …”. Det är en bekväm ursäkt. I dag skulle den vara oduglig, då börsen spekulerar i varor som ännu inte finns.
Han letar rätt på Marx, landsflyktig i Paris, som han blivit vän med på distans. Marx slevar i sig Engels kunskap om hur kapitalismen fungerar. Klass, förklarar Engels, grundar sig på ekonomin. Han räcker Marx byggstenarna för teorin om mervärdet, och är den som först formulerar idén om alienationen.
Engels är ingen skrivbordsradikal, han är aktivist. I Paris deltar han i bildandet av Kommunisternas förbund. Han skriver skissen till Kommunistiska Manifestet. Revolutionen bryter ut samma år, 1848. Ivrig att ge den borgerliga revolutionen en socialistisk prägel, tar Engels över en av barrikaderna i sin hemstad och hissar en röd flagga. Han gör fullständigt fiasko och flyr tillbaka till familjeföretaget i Manchester där han offrar tjugo år av sitt liv för att försörja Marx. ”Jag har dödstråkigt här”, skriver han till vännen som han har daglig kontakt med.
1870 kan han lättad sälja sin andel av företaget och flyttar till Regent’s Park Road i London. Nu börjar livet! Han får tid att skriva igen. Och strida. Marx, och inte minst Engels, var kvicka att anklaga andra för flummeri och småborgerlighet. Det värsta som fanns var ”halvbildade medelklasstyper”. Ett tag var de osams med alla.
Engels är den som under 1900-talet fått legitimera vänsterns förödande talang för utrensningar av oliktänkande, men själv varnade han ofta för sekterism. Ju äldre han blev desto mer åsiktstolerant blev han, och omprövade ständigt sig själv.
Engels, alltid på gott humör, håller öppet hus för systemkritiker i exilen. Han har aptit på livet – ostron, champagne, kvinnor, rävjakt, badsemestrar. Fri i sinnet kring sex och all sorts moral väljer han arbetarkvinnor som livskamrater, kvinnor som hans vänner – Marx – aldrig riktigt accepterar som jämlikar. Runt Engels stod en air av kulturradikalt bohemeri som skiljer sig från Marx mer borgerliga vanor (som han skyllde på sina döttrar).
Det är alltså ingen slump att det är Engels, och inte Marx, som lägger grunden för den socialistiska feminismen. I Familjens, statens och privategendomens uppkomst drar han en lans mot både patriarkatet och kärnfamiljen.
När Marx dör 1883, slutredigerar Engels hans manuskript och ser till att de kommer ut på gatorna. Marx skrifter, som tidigare floppat, blir snabbt en massrörelse. Tyvärr är det nu Engels får för sig att marxismen har samma vetenskapliga precision som naturvetenskapen. Så berövades Marx på sin ”humanistiska impuls”, skriver Hunt, men skadligast av allt är att all kritik av Marx arbeten har kunnat stämplas som ovetenskapliga. Se Sovjet.
Engels avlider 1895 i strupcancer, in i det sista på gott humör, rastlöst vetgirig.
Den unge Tristram Hunt, en Camebridgehistoriker knuten till BBC och The Guardian, har skrivit en enastående guide till en historisk epok, en ideologis uppkomst och en säregen människas liv. Boken bör läsas av alla som tror att Engels inte var mycket mer än Marx bankomat.
Den bör också läsas av alla som tror att Marx och Engels aldrig kunde ha fel. Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens eller idén om medelklassens förestående död. Och determinismen, bort med den! Marxismen är en metod att undersöka världen, inte ett facit i alla lägen och framför allt inte ett bevis för att socialismen med nödvändighet kommer.
De som tror eller hoppas att marxismen är död borde också läsa Tristram Hunt. Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida.
Läsa bör också de göra som tror sig veta att marxismen är odemokratisk i sitt fundament. Demokrati, menade Engels, ”är den proletära principen” som ska leda fram till arbetarklassens politiska makt och därefter till kommunismen. (Proletariatets diktatur är bara ett annat ord för att majoriteten, på den tiden arbetarklassen, ska bestämma.) Han försvarade stenhårt den borgerliga demokratin, i strid med allsköns anarkister, även om han betvivlade att röstsedeln ensamt kan befria oss från klassamhället. Det hade han ju rätt i.
Lika okunnigt är att skriva Gulag etcetera på Marx och Engels konto. Som Hunt påpekar, är påståendet lika anakronistiskt som att hålla Adam Smith ansvarig för det västerländska kapitalets alla exploateringar.
Den som gett upp bör definitivt läsa den här boken. Utan organisering är vi förlorade. Engels drömde visserligen om revolutionen, men han var också en pragmatisk aktivist som arbetade för allmän rösträtt, fri skolgång, utbyggd fattigvård, sjukvård, rättshjälp och progressiv kapitalskatt. Allt det där måste vi kämpa för nu igen. Man behöver inte ha ”en tunga av eld” för att strida, det behövs alla sorter för att spökets lärft ska rassla.
Engels lär oss också att en aktivist inte behöver vara perfekt. Man får ta för sig av livets goda. Njuta, vila, älska och skämma bort sig lite om man kan. Gud bevare socialismen för alla torrbollar! De beskäftiga moralisterna kan Miljöpartiet få ta hand om.
Alla som är intresserade av historia bör läsa den här ytterst välskrivna boken, genial i sin komplexitet. Engels själv diskvalificerade allt tal om personlighetens roll i historien, men Tristram Hunts biografi kan man bara jubla över.
