Generationen som såg rött

68-rörelsen – så mycket mer än ockupationen av ett kårhus

Det är i dagarna 45 år sedan kårhusockupationen i Stockholm. Maj 1968 hade fått sitt svenska ansikte. Det var samma vår som Paris studenter byggde barrikader och arbetarna gick ut i generalstrejk, när Tjeckoslovakien slogs för en socialism med mänskligt ansikte och Têt-offensiven i  Vietnam visade att USA kunde besegras. Inne i kårhuset diskuterade Olof Palme och den nya vänsterns ledare Anders Carlberg så stickor och strån rök om vilket samhälle de ville bygga. Carlberg vann, tyckte de som var där.

Men 1968 är en betydligt mer djupgående process som inte låter sig reduceras till några hundra studenter som tillbringar några dygn i sitt eget kårhus. ­Ändå är det ofta så många vill se den mäktiga rörelse som 1960-talsradikaliseringen utgör.

Kårhusockupationen har använts för att inskränka 1968 till ett generationsuppror, gärna kryddat med lite kittlande historier om blodtörstiga maoistiska rebeller. Inget förändrades egentligen, studenterna återvände snart till sina sociala rötter, gjorde karriär och övergav sin ungdoms ideal.

Inget kunde vara mer felaktigt. ”1968” är en av de mest djupgående radikaliseringsvågor vi sett det senaste seklet. Den inleddes i början av 60-talet med kampen mot atombomben och solidaritet med den koloniala revolutionen och pågick till nederlaget i kärnkraftsomröstningen 1980. Många av de fenomen vi i dag förknippar med 1968 inträffade under 1970-talet: den nya kvinnorörelsen, proggen, miljörörelsen, de vilda strejkerna – rörelser med betydligt bredare social bas än studentrörelsen.

Detta framgår väl av 68:orna, en lärorik och underhållande bok av Micke Leijnegard. Författaren, känd programledare från bland annat Mästarnas mästare och Gomorron Sverige, är själv född en generation senare och inte uppvuxen bland proggare och punkare utan i Maranata. Men han är ingalunda ute efter att demonisera, utan är genuint nyfiken på 68:orna, och lyckas dessutom kunnigt sätta in händelserna i ett vidare perspektiv.

Han har valt att intervjua ett dussintal bekanta 68:or, som Mikael Wiehe, Jan Guillou, Suzanne Osten och Åsa Moberg. Visst kan man ha synpunkter på att boken begränsar sig till att intervjua ett antal kändisar, de flesta män. De många tusen aktivister som bar upp rörelserna tenderar att försvinna.

Men även med detta urval synliggörs spännvidden. Kårhusockupationen spelar en undanskymd roll. I stället framträder den internationella solidariteten: apartheid, Palestina och Vietnam, där FNL-rörelsen i grunden förändrade svenskarnas syn på USA:s krig. Eller folkkampanjen mot kärnkraften, som fällde en regering (men sveks av en annan).

Och mest betydelsefull, den nya kvinnorörelsen, som i allians med den gamla drev igenom fri abort och daghemsutbyggnad och i grunden försköt synen på relationen mellan könen. Sverige är inget jämställt land – men få hävdar i dag att det inte borde vara det.

Överhuvudtaget går det inte att förstå den reformvåg som svepte över landet vid denna tid utan att se det tryck de sociala rörelserna – inte minst de vilda strejkerna – satte på makthavarna.

Genom urvalet understryks den roll de intellektuella spelade. Utan att sponsras av kapitalet bidrog författare, konstnärer, teaterarbetare och musiker till att föra ut tidens radikala idéer. Utan miljoner från borgerliga tankesmedjor skapades ny kunskap och ifrågasattes gammal. ”Vi var en gigantisk studiecirkel”, sammanfattar Suzanne Osten.

Och tvärt emot vad många hävdar: visst har de kvar sina ideal. Nog finns det en del gamla 68:or som gjort karriär hos kapital eller borgarpress och beklagar sin ungdoms villfarelser, men boken bekräftar vad forskningen redan konstaterat: I stort är 68-generation stolt över sitt engagemang. De flesta ser sig fortfarande som socialister, om än inte i ungdomens revolutionära version.

Vem kan vara förvånad? Varför skulle någon skämmas över att ha fått leva i en tid när politiken var på allvar, när jämlikhet, jämställdhet, solidaritet började omsättas i praktisk handling?

68:orna har naturligtvis inget monopol på sina värderingar och erfarenheter. Ett återkommande inslag i boken är den betydelse en mormor eller morfar kunde ha för att överföra kunskaper från tidigare folkrörelser. När en ny generation, förhoppningsvis snart – några kanske med rötter i Husby – tar ledningen i nästa radikaliseringsvåg kan de räkna med stöd från sina föregångare. Och om de vill kan de i 68:orna hitta en hel del nyttiga erfarenheter värda att föra vidare.

Kjell Östberg