Politikens islam

Samuel Edquist om synen på det främmande från 1970-talet till nu

helskärm

Att Sverigedemokrater och andra extremister framställer islam och muslimer som själva antitesen till ”vår” civilisation är smärtsamt välkänt. Men göds fördomsfulla idéer om islam även i den mer ”normala” politiska diskussionen? Detta är ämnet för den färska doktorsavhandlingen När islam blev svenskt, där islamologen Johan Cato gått igenom riksdagstryck och offentliga utredningar från 1970-talet och fram till i dag. Hur har islam och muslimer hanterats och diskuterats där?

Boken har ett tidstypiskt diskursteoretiskt anslag: målet är att påvisa idémönster snarare än att identifiera orsakssammanhang utanför den språkliga nivån. Cato påvisar tydliga förändringar i sätten att hantera islam och muslimer.

I början, på 1970- och 1980-talen, var diskussionen valhänt och famlande, man ville väl men okunskapen var stor. Men kring 1990 började muslimer och islam att framställas som något farligt, med kopplingar till kvinnoförtryck och terrorism. Ibland har det skett utifrån en trångsynt nationalistisk ståndpunkt, som hos 1990-talets nydemokrater. Där finns också en tendens att göra så kallade universella värden till något ”västerländskt”, varigenom islam lämnas utanför.

Cato beskriver också den nya och aggressiva liberalism som utpekar islam som det moderna samhällets antites. Flera uttalanden från enskilda riksdagsledamöter är uppseendeväckande. Ett exempel är när nuvarande handelsministern Ewa Björling i en debatt om virusepidemier associerade sådana till terrorism, som hon i sin tur förknippade med islam.

Men kanske ännu intressantare är Catos analys av de lite mer ”harmlösa” diskussionerna. De allra flesta riksdagsledamöter och utredare har varit och är välmenande: de vill integrera islam och muslimer i det svenska. Men här blir det ändå problem. För vad Cato visar är hur problematiskt det är när svenskheten förs på tal, även i de former som skyr allt etniskt särskiljande.

Hur går det då till? Cato frilägger en jämntjock konsensus kring att det finns en bra islam och en dålig islam, som associeras till våld och hederskultur. Men det blir ofta mer än så. De dåliga varianterna av islam likställs ofta med islamism. Att islamism är en bred samlingsbeteckning som även innefattar motsvarigheter till Europas kristdemokratiska partier, är något som få rikspolitiker tycks ha känt till när de uttalat sig.

Det är i sig självt problematiskt att försöka skilja mellan en ”god” och en ”dålig” variant av en religion, vilket dessutom nästan bara islam utsätts för. Ännu allvarligare är tendensen att knyta an islam till företeelser som benämns som ”västerländska” eller ”svenska”. Ett av Catos exempel är förslaget om en statlig svensk imamutbildning, som fördes fram i riksdagen av Vänsterpartiet 2002 och senare fick bredare stöd. Förespråkarna ville gynna islam genom att man fick ”rätt sorts imamer”. En socialdemokrat uttryckte det så här i riksdagen 2007: ”Utgångspunkten är att islam är en väldigt heterogen tro och att vi är i akut behov av att hitta någon form av svensk islam.”

Förslaget sågades senare i en statlig utredning, bland annat för att en sådan rimligen skulle uppfattas som ett statligt försök att disciplinera islam. Men argumentationen om det goda islam i samklang med den goda svenskheten lever och frodas. Cato visar tydligt på kopplingen, även om han är en ganska försiktig general. Jag vill gå ett steg längre: försöken att frammana en ”god” nationalkänsla är direkt farliga.

Hur många har inte sagt att vi borde motverka en ”ond” nationalism som dyrkar gamla krigarkungar och har öppet främlingsfientliga tendenser, och att svenskheten i stället ska vara inkluderande och demokratisk? Ett exempel som Cato nämner är den integrationspolitiska propositionen Sverige, framtiden och mångfalden från 1997. Regeringen önskade där uppdatera den svenska identiteten: den kan hädanefter inte bygga på landets historia, eftersom så många nu hade sina rötter på andra håll. I stället skulle ”den samtida tillhörigheten i Sverige och uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar” ha större betydelse för integrationen.

Problemet är att svenskheten fortfarande kopplas till bestämda värden. Om det svenska förknippas med sådant som jämställdhet, fred och demokrati, blir ju kontentan att kvinnoförtryck, krig och diktatur utmålas som osvenska företeelser. Det här sättet att tänka är egentligen läskigare än vikingaromantik eller rojalistiskt lullull. Den goda nationalismens strategi är inget som direkt skadar människor på kort sikt, utan är mer som ett långsamt verkande gift, likt koldioxidutsläpp och rökning.

Genom det tänkandet stelnar också de gamla idéerna om att exempelvis demokrati skulle vara något specifikt ”europeiskt” eller ”västerländskt”. Vi kommer aldrig förbi låsningen mellan kulturrelativism och eurocentrism, så länge man envisas med att sätta geografiska eller etniska etiketter på specifika värden. Tänk om vi kunde bestämma oss för att det räcker att säga att jämlikhet och frihet från förtryck är bra saker?

Samuel Edquist