Finnas till för att förvånas

Magnus Ringgren läser Carpelans sista roman

”Allt möjligt försöker numera passera rakt igenom mig. Jag håller på att bli en diversehandel. Jaget drar sig långsamt tillbaka”. Det åldrande medvetandets gleshet och frihet gestaltas mycket vackert i Bo Carpelans roman Blad ur höstens arkiv. Visst är ensamheten vemodig men den är också lärorik, full av skarpa minnen och sprittande frihetsförsök.

Detta är mer prosadiktsamling än roman. Inte mycket händer. Det är höst i det gamla sommarhuset, och författaren – ganska lik Bo Carpelan själv tror jag – dröjer sig kvar från september till november. Varje månad får sitt avsnitt i boken. Han funderar och antecknar. Han pratar med grannen Fabian och med pojken som kallas för Slanten – ett mycket fint barnporträtt att lägga till alla de andra i författarskapet.

Det blir eftertänksamheter, egensinnigheter. Romanjagets strötänkande har nästan alltid en energirik lyrisk attack. Han ser åldrandet liksom utifrån, med stor nyfikenhet. När en konventionell gammelmanstanke försöker bygga bo i hans huvud är han genast där och rufsar om i den. Odradek, ett märkligt väsen ur en Kafka-novell, får bära fram livets absurditet. Sorg och humor förväxlar sig gärna med varandra.

Trots händelselösheten växer ändå en livsbild fram i textens mörkrum. En gammal kärlek rostar inte, inte ännu. Diktjagets 94-åriga mor är ännu en kort tid i livet. Det fanns ett arbetsliv – statistikerns – som stod i fruktbar spänning mot poesiskrivandet och fotograferandet. Odradek bodde i källaren men var ändå hanterlig mitt i all sin obegriplighet.

Jag blir så sorgsen och så varm om hjärtat när jag läser Bo Carpelans sista roman. Han gick bort 85 år gammal, och han var – och är – en av Nordens bästa författare under det senaste halvseklet. Jag träffade honom aldrig, men det jag såg och hörde visade fram en klok, bildad och mycket rolig författare som kunde ta sig genom medierna och in till människor. Om svensk TV hade hittat honom hade han skaffat sig ett varumärke starkare än Daniel Sjölins. Hemma i Finland hade han sen länge den positionen.

Denna sista underbara bok har ett motto från Goethe som passar hela Bo Carpelans författarskap mycket bra: ”Zum Erstaunen bin ich da”. Att finnas till för att förvånas. Hans utopi var måttfull – en hederlig vardag med utrymme för både drömmar och motstånd mot ondska och dumhet. Hans ambitioner att vara en genial diktare var så obefintliga att han lätt blev nära vän med sina läsare.

Magnus Ringgren