Allt kan vara futtigt och stort

Ann Lingebrandt: I Viktoria Jäderlings 15 noveller blir det mänskligt deppiga litterärt upplyftande

helskärm

En man sorterar sitt musikbibliotek. Han försöker rensa bort alla låtar som inte längre betyder något och reducera antalet genrer från fyrtiofem till tre, vilket kräver timmar, ja veckor, av lyssnande och grubblande och omdefinierande vid datorn. Är det acid eller fusion? Hur gör man med minimal wave? Eller vore det bättre att ta de gamla klassificeringarna – klassiskt, pop, rock – och fylla dem med nytt innehåll? Sorterandet är ett livsprojekt. Kan du inte bara börja streama i stället, suckar exsambon i telefon.

Den digitala diskofilen i novellen Plov i Viktoria Jäderlings debut Åh Lunargatan skulle kunna vara ett förkroppsligande av den absoluta meningslösheten i våra futtiga, artificiella liv. Men det finns i Jäderlings berättande en överseende sympati för mänsklig patetik som gör att jag snarare tänker på hans besatthet som en strategi för att hantera och kontrollera det oförutsägbara kaos som tillvaron i grunden är. Eller borde jag helt enkelt ta det som en pik mot vad jag själv precis sysslar med – att försöka ringa in och etikettera vad Viktoria Jäderlings novellsamling är för något?

Det är i alla fall rätt lätt att säga vad Åh Lunargatan inte är: en typisk debut.  

Jäderling har länge varit verksam som litteraturkritiker och redaktör och det finns inget som andas nybörjare eller hantverksmässig tafatthet i hennes
noveller. Med ett slags avsiktlig vårdslöshet bygger hon sina historier utan tydlig riktning, välordnad struktur eller avslutande knorr. Liksom tankspritt följer scener på varandra i en hoppig associationskedja. Som i Plov, där berättelsen böljar fram och tillbaka mellan de telefonsamtalande exen och tillagningen av en misslyckad risrätt ägnas flera sidor.

För att gå i land med något sådant krävs skicklighet. Ja, det är något Virginia Woolfskt över de där vågsvallande tankebanorna.

Nu är det inte bara rismiddagen som misslyckas i Jäderlings historier. De 15
novellerna är fulla av bristfällig kommunikation, tillkortakommanden, motgångar, mindre och större kriser. I den mån här finns ett grundläggande tema har det att göra med hur vi förhåller oss till varandra och till oss själva. Rollerna vi intar, spelet mellan könen, blicken på kroppen.
I Kennedy High har en tonårig utbytesstudent i USA upptäckt vad som är hennes ”superpower”: att vara sexig. Även om hon njuter av sin förföriska talang är hon redan vagt medveten om att makten den ger är villkorad. Och förgänglig.

Åldrandet, särskilt för kvinnor som lärt sig att mäta sitt värde i sin attraktionskraft, kan ju också ses som ett misslyckande, och det är något författaren skildrar rakbladsvasst. I en novell får en kvinna plötsligt en bild av sig själv som gammal: ”Den äldre kvinnan är på väg att ta över, drar henne mot sig, som en magnet. Ibland ser hon henne så tydligt och då tänker hon att hon måste spänna vissa muskler i ansiktet, men slappna av mer runt ögonbrynen och särskilt pannan. Hennes skinn ramlar av. Det är det som händer.”

Inte minst är väl den fåfänga rädslan för åldrandet en skräck för döden, vårt slutgiltiga fiasko.

En obotlig ensamhet, också i tvåsamheten, drar som ett melankoliskt stråk
genom boken. Barnlöshet är ett motiv som kikar fram här och där, för att bli akut
i avslutande novellen Ofrivilligt barnlös: uppföljning av en ofullbordad graviditet. Här tar den existentiella tomheten gestalt i form av ett frånvarande foster. ”Nu är jag med i samhället”, tänker Hild medan hon fortfarande tror att hon har ett barn i magen. Kanske är hennes barnlängtan först och främst en längtan efter att höra till, att fyllas med mening.

Sorgligheten betraktas med en distans som inte utesluter ömhet. En avig humor ryms i skildringen av hur paret efter beskedet som krossar deras drömmar tröstar sig med en ny sorts chokladkaka och frågar sig ifall de nu befinner sig längst nere på botten.

Med sådana detaljer lyfter Jäderling fram hur allt kan vara futtigt och stort på samma gång. Det mänskligt deppiga blir litterärt upplyftande. Och så öppnar hon upp för att det kanske trots allt finns en oförutsedd lycka där, i meningslösheten nere på botten.

Ann Lingebrandt

Eftersom Viktoria Järderling medverkar i Aftonbladet Kultur bad vi Ann Lingebrandt, Sydsvenskan, recensera.