Dostojevskij i Ring P1
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-16
Dostojevskijs resedagbok
- ett onyanserat inlägg i Ring P1
Dostojevskij har inte alltid varit Dostojevskij.
Innan han blev den polyfona romanens skapare och en av världens mest emblematiska författare hade han bland annat hunnit vara ”finnen på ryska litteraturens näsa”, som Turgjenev sa.
Vinteranteckningar om sommarintryck, som nu kommer ut på svenska i översättning av Kajsa Öberg Lindsten, är en rapsodisk resedagbok från Dostojevskijs första besök i väst – efter att ha genomlidit fyra år i tukthus och efter det förvisning till Sibirien.
Han är inte glad. Som en ande som suttit i flaskan alldeles för länge rasar han mot världen som möter honom, det självgoda och oförnuftiga västeuropa.
Ofta låter Dostojevskijs resedagbok som ett onyanserat inlägg i Ring P1. Gnället kan drabba sluga katolska präster i Londons slum som hjälper de fattiga enbart för att fånga själar, eller slungas över en naiv fransk kyrkogårdsguide, som inte uppfattat nyanserna i hur Rousseau och Voltaire förhöll sig till varandra i sin samtid.
Vad det är Dostojevskij rasar mot är bitvis svårt att förstå. Han drar alltför långtgående slutsatser av alltför små händelser, ibland av enbart rykten. Till sitt försvar noterar Dostojevskij att ”egentligen består väl en hel nation endast av enskilda fall, inte sant?”
Att återskapa Dostojevskijs kaotiska meningsbyggnad på ett annat språk låter sig knappast göras, men Öberg Lindsten lyckas fånga originalets maniska flöde som vi känner igen från Dostojevskijs mognare verk.
En del scener i ”Vinteranteckningar” pekar rakt in mot Brott och straff och Bröderna Karamazov. Kvinnan som ”hemlighetsfullt och melankoliskt” tar en drink med sin älskare innan hon återvänder till gatan och ”sitt yrke” är en Sonja Marmeladova. Den lilla, hungriga, kränkta flickan han möter på Londons gator återkommer gång på gång, starkast i Onda andar.
Vladimir Nabokov, författare och litteraturvetare, hade inga höga tankar om Dostojevskij. I sina Lectures on Russian Literature påpekar han dock träffsäkert att Dostojevskij förmodligen var den mest europeiske av alla de ryska författarna i sin samtid.
Rötterna till Dostojevskijs romaner spårade Nabokov till den sentimentala och den gotiska traditionen i europeisk romanhistoria. Han tycker att Dostojevskij har mer släktskap med Ann Radcliffe och Charles Dickens än med Pusjkin eller Tolstoj.
Det finns en poäng i Nabokovs iakttagelse.
Dostojevskijs kverulantiska utbrott mot allt västligt liknar kanske mest en ung människas försök att göra upp med sin släkt.
Inga-Lina Lindqvist