Larvigheter och satir
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-14
Andres Lokko djupdyker i Eric Ericsons brevväxling med vårt samhälle, ja med hela världen
En sak måste göras innan vi börjar. Vi måste publicera ett lösryckt exempel ur Eric Ericsons Korrespondens innan vi talar om själva boken. Jag tror att det blir mer pedagogiskt så:
"Jag har flera små möss som vill flyga i ett radiostyrt plan. Varje mus vill flyga i ca 15 minuter. Jag vill också fotografera mössen när de flyger. Jag kommer över till er 17 december. Om ni inte kan flyga mössen då så hör av er så fort som möjligt.
Varma hälsningar, Eric Ericson Mailbox 344 111 73 Stockholm.”
Detta brev har Eric skickat till en liten organisation (Hobby och Terapi) som inte sysslar med något som ens påminner om detta Ericson efterlyser. Men de svarar. Väldigt många svarar på Eric Ericsons vansinniga och, oftast, vansinnigt roliga brev. Det är därför den här antologin med hans samlade verk – han debuterade 2003 med Brev till samhället – sträcker sig över 528 sidor. Och det finns något hoppfullt i att han får svar på sina idiotiska frågor och märkliga önskemål. Det känns som ett litet bevis för att vårt samhälle, trots allt, fungerar. Eller, om man så vill, inte alls gör det.
Ericson är inte den förste att ge ut satiriska brev. Det har gjorts förr. Från klassiska The Henry Root Letters över Robert Aschbergs svenska version under pseudonymen "Otto Ruben Svensson" fram till Robin Coopers geniala The Time-waster Letters.
Men dessa brev är bara en del av vad Ericsson gör. Man kan lika gärna se honom som en politisk Jan Stenmark, en modern Lasse O'Månsson, en Spermahare i palestinasjal, och här finns också ett uppenbart släktskap med Martin Luuks små pamflettböcker.
Men vad alla dessa skribenter har gemensamt är att de tecknar människor på gränsen till sammanbrott. I förortsvardagens tisdag får en ensam man en idé, han talar inte med någon om den eftersom han inte har någon att tala med. Idén tar över mer och mer av hans liv. Till slut brister det.
Som i Ericsons historia, berättad i brevform, som börjar med en högst generisk inbjudan till öppet hus på Konsum i Kristineberg - "personal och kunder kommer att lära känna varandra genom olika aktiviteter" men ganska snabbt löper amok i uppföljarbrev på uppföljarbrev från butikens skyddsombud och personalansvarige "Björn Hansson" som undrar varför just DU uteblev från vårt öppna hus och förstår DU vilka konsekvenser det haft? Anneli som har varit nykter akoholist har börjat dricka igen efter vårt öppna hus.
”Björn Hansson” utvecklas till en Don Quijote i dagligvaruhandelsmiljö.
Han återkommer dessutom långt senare i Korrespondens, numera som skyddsombud och personalansvarig för Konsum på andra sidan, Hades enda Konsumbutik.
Vad som gör det här uthärdligt över så pass många sidor är att svärtan och satiren så befriande bryts av med det renodlade larvet.
Jag vet en hel del om det renodlade larvet. Den har gått vid min sida så länge jag kan minnas och alla som någonsin har försökt skriva humor, och i synnerhet då humor som ska uppnå önskad effekt i tryckt form utan att gestaltas av, säg, en skådespelare, vet att det finns en kran någonstans. Ur den rinner det renodlade larvet som vore det vatten. Men den är svår att hitta. I perioder av ens liv kan man vrida av och på den på beställning, i andra förstår man inte ens att man någonsin har haft tillgång till den.
Killinggängets Spermaharen-projekt, som på flera vis tangerade Eric Ericsons verk, blev ett och ett halvt år av mitt liv när den här kranen aldrig vreds av. Det renodlade larvet är ett tillstånd, en humorpsykos, där endast larvet betyder något och därför måste bli ett perfekt larv. Det finns oerhört många nyanser av larv och att förstå mekaniken är ett kirurgiskt precisionsarbete.
Ericson är en mästare i dess nyanslagar och exakta regelverk.
Han vet precis när och varför man måste skriva ”djuret” och inte ”ett djur”. En novell inleds med meningen "Guds namn är Hans Olov”.
I Korrespondens trängs också mängder av kolsvarta aforismer som påminner mycket – kanske lite för mycket till och med – om skotske David Shrigleys mörka gränsland mellan konst och traditionell skämtteckning.
Fast det gör inte så mycket när Ericson med en spritpenna har kladdat ”Peru, Sydamerikas Finland. Välkommen!” över en hel sida.
Men det finns en fin anledning till att den här gigantiska antologin ramas in av just de tossiga breven till företag, myndigheter och organisationer. För att de faktiskt svarar. Hur idiotiska Ericsons brev än må te sig så tackar någon på Findus vänligt Eric för hans fina Findus-dikt och skickar med några värdecheckar för Findus-produkter. Länstrafikens hittegodsavdelning instruerar noggrant hur blanketten bör fyllas i som svar på ett vansinnesbrev från ”Torsten” i Helsingborg som har tappat sitt sinne.
Artigheten är det sista som lämnar människan.
Andres Lokko