Klasskamp från kaféet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-07
Jenny Tunedal om "Kallskänkans" poesi – redan ett vapen i valstriden
Det är rätt ovanligt att svenska partiledare läser svensk samtidspoesi i sina tal. Men Jenny Wrangborgs första bok Kallskänken, som Lars Ohly valde att läsa en dikt ifrån i sitt första maj-tal, är en på flera sätt ovanlig diktsamling. Vissa av dikterna känns rentav skrivna för att framföras från talarstolen, eller i alla fall från en mycket stor scen, gärna i form av call- and-response eller med en kör som skanderar ”tillsammans, tillsammans” mellan varje strof. Röda fanor smattrar i vinden i mitt huvud när jag läser.
Det här är dikt för en kapitalistisk och medialiserad tid, där litteraturen, liksom konsten, om den vill bli avläsbar som politiskt relevant (eller relevant överhuvudtaget) i en större offentlighet, måste göra sig mycket tydlig och tala ganska högt. Helst på ett språk som liknar journalistikens och politikens.
Till skillnad från många andra poeter med erfarenhet av stämpelklockor, uniformer, serviceleenden, kasst med pengar på kortet vill Jenny Wrangborg inte frikoppla sin dikt från det hon faktiskt drar in sina pengar på. Arbetet är hennes motiv och hennes yrke är i högsta grad en del av hennes författaridentitet: hon debuterar i rollen som poet och kallskänka och har skrivit en bok om att arbeta som kallskänka. Kallskänken hämtar kraft, tyngd och legitimitet ur Wrangborgs egen erfarenhet, men poesin handlar mer om kollektivet än om individen. Ett gäng kvinnor och män som stämplar ut och in på ett kafé vid Avenyn i Göteborg som en del av hela det kollektiv av underbetalda arbetare på vars underordning vårt kapitalistiska samhälle vilar.
Här finns ett löst tecknat förlopp som inleds med att beskriva (medvetandegöra) arbetets villkor, fortsätter med den fackliga organiseringen av arbetarna och så det motstånd som klasskampen möter. Genom boken löper porträtt av olika arbetskamrater, och här och där finns korta kommentarer som reflekterar över dikterna eller skrivandet, på ett överraskande öppet, tvekande sätt: ”Jag vet inte hur jag ska beskriva de andra” eller ”Hur skulle dikterna låta om jag inte stod här?”.
Wrangborgs dikter utgörs ofta av raka, men tydligt värderande beskrivningar. De lyriska bilder som finns funkar som ett slags vilopauser innan dikten fortsätter arbeta med att avbilda arbetet och dess människor. Tonen växlar mellan aggressiv attack mot överheten och ömsinta blickar på kollegorna. Det poetiska projektet verkar vara att skriva fram ett tydligt ”vi” som kan samla sig mot de besuttna.
Proletariatets slutliga seger över förtryckarna finns inte med – det här är ju en bok som bygger på verklighet – men den framträder i högsta grad som en möjlig fortsättning. Diktjaget är ibland nedslagen, men hon förväntar sig faktiskt ingenting mindre än att allt ska förändras. Det är det allra finaste. Boken slutar med orden:
”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”
Eftersom det är tillsammans som vi är starka, är det logiskt att den här dikten arbetar med stora gester och ord, söker uttryck och värden som många kan samlas kring: ”människor / med en dröm om att ses som / människor”.
Men som så ofta i den politiska retoriken förblir det lite luddigt för mig vad det här med att vara ”människa” (och dess förlängning i fraser som ”alla människors lika värde”) egentligen innebär. Vi lever så oerhört långt ifrån ”alla människors lika värde” att jag inte ens förstår den utopin. Och ordet ”människa” blir i Kallskänken lite som en såpbubbla, det flyger omkring i dikten och glänser positivt, utan att jag riktigt får fatt i det. Vad det egentligen innebär att ses som en människa definieras framför allt negativt: att inte osynliggöras, inte utnyttjas, inte användas för att sedan kastas bort – att inte vara en maskin.
Det arbete som beskrivs är också en sorts cyborgverksamhet – den trötta kroppen blir en del av en outtröttlig, ständigt reparerbar skär- eller kaffemaskin. Ett löpande band av latte och smörgåsar där människan är den svagaste länken. Pengarna (ner i någon annans ficka) den starkaste. En del diktens arbete handlar om att återupprätta en uppluckrad gräns: skydda människokroppen, hävda gränsen mellan kött och maskin, också genom att peka ut dess skörhet, som i de två dikter om trasiga kollegor som ordlekfullt fått heta ”Kaffekokaren” respektive ”Fritösen”.
I en kort dikt som är en poetik skriver Wrangborg att ”de små orden har bevisat sig oförmögna att prata / om problemen” och att ”poeterna tatuerar maktens språk över sidorna / de skymmer sikten för läsaren / med ord / som inte tar plats / inte tar sats / inte försöker / nå vidare”.
Hon tycker att det är nog med småpratet nu – att nå vidare är för henne att göra poesin till ett verktyg i den fackliga kampen.
Det motsvarar inte min egen idé om vad litteraturen kan vara och göra, men jag tror att hon har lyckats. Kallskänken är poesi som skyddsombud. Poesi som säger att kollektivet är viktigare än individen, men också att kampen är viktigare och större än den enskilda dikten eller diktsamlingen.
Det vore storslaget om Kallskänken startar en generalstrejk. Eller åtminstone vinner valet åt vänsterpartiet. I väntan kommer jag gå omkring med dess vackraste rad i huvudet: ”Vi måste hjälpa varandra med kropparna”.
Jenny Tunedal