Kan en feminist älska romantiska komedier?
Genren som är mer än bara en ”guilty pleasure”
Det sprakar mellan Noah och Joanne i Netflixserien ”Nobody wants this”. Men deras romans möter mycket motstånd: religion, besvärlig familjedynamik och samtidsdejtingens alla fallgropar. Hon gör en podcast om sitt sexliv, han är påpassad rabbin med goda karriärmöjligheter, och deras världar skrapar och gnisslar mot varandra som två bilar som trängs på en enfilig väg. Ändå kan de inte låta bli att försöka fortsätta framåt, tillsammans.
Berättelsen rör sig i välkända romcom-marker, där förhöjd romantik (en alldeles perfekt kyss) och dråpligheter (att stöta ihop med sin arbetsgivare i en sexshop) får samexistera med igenkänning (obesvarade sms) och skarpa stråk av smärta (att som vuxen plågas av sina föräldrars skilsmässa). Det är som att ligga i ett varmt bad och grubbla på tillvaron, i tio gånger trettio minuter.
Att vara en tänkande person som älskar romantiska komedier är en besvärlig position att navigera utifrån. Romcomen som genre avfärdas ofta som ren skräpfilm, ett ”guilty pleasure” som vi ägnar oss åt mot bättre vetande. Särskilt besvärligt blir det som filmkritiker när folk frågar om min favoritfilm, och jag måste – för man ska inte ljuga – erkänna att ingen film ännu har lyckats mäta sig med ”Sliding doors” från 1998.
Jag klippte av mig håret efter att ha sett Gwyneth Paltrow välja karriären – och pixiefrisyren – framför sin otrogne parasit till pojkvän (John Lynch), och belönas med en själfull skotte (John Hannah) för besväret. Filmens sträva brittiska humor, snärtiga dialog och pigga narrativa struktur, där vi får följa huvudpersonen i två alternativa tidslinjer, gör den oändligt njutbar.
Det finns skäl att misstänkliggöra romcoms och deras ofta skeva skildringar av relationsverkligheten. Det är svårt nog att finna kärleken i det tröstlösa svajpandet utan att behöva tyngas av förväntningar på repliker som ”You had me at hello!” (”Jerry Maguire”, 1996), eller trassligt tankegods av typen ”om någon verkligen älskar mig så kan hen läsa mina tankar”.
Med färgstarka helsidesillustrationer är boken ett klatschigt försvarstal för genren
Men det är inte hela bilden. I den nya boken ”I love romcoms and I am a feminist” skriver den brittiska filmkritikern Corrina Antrobus om 100 romantiska komedier och hur var och en av dem har speglat – och ibland drivit på – sin tids kvinnokamp. Listan sträcker sig från stumfilmen ”Miss Lulu Bett”, om en 30-årig ogift kvinna som bryter sig loss från livet som familjeslav med hjälp av flera olika friare, till Greta Gerwigs ”Barbie”, som häromåret vände upp och ner på könskriget. Med färgstarka helsidesillustrationer är boken ett klatschigt försvarstal för genren.
För vem bestämde egentligen att filmer som fokuserar på kärlek och skratt – tveklöst två av de allra viktigaste komponenterna i varje vettig människas liv – skulle vara banala nästan per definition? Och varför kritiseras romantiska komedier för att vara för sagoskimrande, när ingen klagar på bristande realism i science fiction eller fantasy? Antrobus tes är att det är lätt att racka ner på den romantiska komedin eftersom det är en genre för kvinnor, om kvinnor, med teman som är viktiga för många kvinnor, och i allt högre grad med kvinnor bakom kameran.
I sin bok påminner hon om hur ”500 days of Summer” (2009) gjorde upp med filmstereotypen Manic Pixie Dream Girl – den där lite tokroliga tjejen som bara finns till för att den deppiga killen ska lära sig att uppskatta livet – genom att låta huvudpersonen Tom (Joseph Gordon-Levitt) betala priset för att ha försökt stoppa in den komplexa Summer (Zooey Deschanel) i sin drömtjejslåda.
Författaren är generös med att släppa in många sorters filmer i romcomvärmen, som Paul Thomas Andersons Oscarvinnare ”The phantom thread”. När den uppblåste modeskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) möter sin överman i servitrisen Alma (Vicky Krieps) får biopubliken innovativa tips på hur giftig maskulinitet kan neutraliseras.
Corrina Antrobus utgångspunkt har varit att filmerna ska ha något mer att komma med än den centrala (oftast heterosexuella) kärlekshistorien. Hon tar upp 80-talsfilmer som ”Baby boom”, ”Broadcast news” och ”Working girl”, där männen får spela andrafiol till kvinnornas starka kärlek till sina karriärer, och den våg av romcoms under 2000-talet som har satt kvinnlig vänskap i första rummet, som ”Frances Ha” och ”Bridesmaids”. Hon tittar också bortom mainstreamfåran, på lågbudgetpärlor där de älskande inte är strejta, vita och smala.
Under ett författarsamtal under den pågående filmfestivalen i London tipsade Corrina Antrobus om kommande ”We live in time” (svensk biopremiär den 1 november), med Florence Pugh och Andrew Garfield. Den handlar om kärlek, men också om att få barn sent, och om att drabbas av cancer samtidigt som karriären tar fart (”Så många olika aspekter av att leva som kvinna!”).
Hon gav också sin syn på feminismen i ”Nobody wants this”, där Kristen Bell spelar Joanne som en begåvad men också ganska slarvig poddare som ramlar in sent på viktiga möten och gör research med vänsterhanden: ”Jag tror att föreställningen om att vi kvinnor kan göra allt och ständigt vara påslagna har nått vägs ände. Vi har fattat att det inte är bra för vår mentala hälsa – vi behöver få logga ut ibland.”