Vi är fundamentalister
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-25
Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi. Många rationella västerlänningar förfasar sig över den makt tron har över folk här i världen. Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker.
För mig är han den mest religiöse av alla.
Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare. Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.
Och ingen tror som Dawkins på den rationella och vetenskapsgrundade världsbild, som påstår att den är något annat än en religion. Den har ju inte något samfund! Än sen! Det ingår i dess trossatser att inte ha samfund. Tro som tro. Somliga tror på att Gud skapat världen för 6 000 år sedan. Andra tror på modern vetenskap. Och på att de ska jobba lite mindre nästa år och få mer tid för barnen.
Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.
Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro. Och inte då bara de miljöproblem och all ensamhet som följer i den avkristnade individualismens spår. Vår religion lämnar oss till exempel i sticket inför det största mysteriet av alla – döden. Därför är döden i dag tabu i vår kultur, den göms undan på samma sätt som exempelvis sexualiteten i det viktorianska samhället. Vi vill tro att varje människa är rationell och själv kan fylla sitt liv med ett meningsfullt innehåll, men för att kunna fortsätta tro på det måste vi gömma undan det obevekliga slutet, som pajar allt.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar? Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls. Som de känslovarelser vi är blir det rationella vårt mål, vårt paradis.
Låt oss åtminstone stå för det.
Fredrik Lindström