Kultur – det finns bara i andra länder
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-27
Fredrik Lindström ny söndagskolumnist
Själva existensen av kultursidor som dessa är djupt problematisk. Bara namnet är missvisande. Det borde snarare heta ”Den lilla, lilla bit av den jättelika kulturen som annars inte skulle få så mycket plats i media”.
Om kultur mest är konst och poesi och sånt – då kanske vi skulle kunna klara oss utan den? Visst, det skulle vara tristare och färglösare och ett fattigdomsbevis för samhället etc. Men ändå teoretiskt möjligt.
Men ur ett evolutionärt perspektiv blir det bisarrt och skrattretande! Finns det en människa utan kultur? Nej, människan är en kulturell varelse, det vill säga att hon för över sociala livsmönster från generation till generation.
Det är just ”överförandet” som är nyckeln, då det finns en fantastisk ekonomi i detta; vi behöver inte börja om från början hela tiden. I de mänskliga samhällena samarbetar döda, levande och ofödda med varandra – vilket ger oss enorma möjligheter. I kulturen förs den viktiga mjukvaran språket vidare, som i sin tur gör hårdvaran, hjärnan, oändligt mer användbar. Ett slags fil- och programdelning där alla är vinnare.
I vårt individualistiska samhälle skyms dock mycket av detta stora och långsiktiga mänskliga samarbete när var och en mer och mer jobbar på sina egna, kortsiktiga mål.
Sverige har gått längre än de flesta i synen på människan som självständig från omgivande grupperingar, tradition och historia. Kanske tror vi också att människan kan lösgöras ifrån kulturen i sig: kultur är inget vanliga svenskar ägnar sig åt, den hör mest hemma på kultursidorna, teatrar och museer. Är det en farlig uppfattning? Ja!
Betrakta följande exempel. En svensk bjöd en gästande familj från Kina på tårta. Kvinnan förväntades ta första biten, men hon stod länge och tvekade med den anvisade tårtspaden. Först efter flera uppmaningar skar hon med stor tveksamhet en bit – och det gick ett sus i rummet. Hon tog nämligen ingen normal trekant – hon skar tårtan tvärs över.
Svensken kan av detta lära sig följande: Alla människor är inte vana vid tårta. Jag själv däremot ingår i en kultur, där tårta är en självklarhet och där vi har traditioner för hur man tar en bit. Mötet med andra kulturer gör den egna plötsligt synlig.
I många andra sammanhang är den dold. Många tror att kultur är ett begrepp bara för en fin elit. Den som inte tror sig ha någon kultur kan inte heller lära ut den till andra, eller välkomna andra in i den. Den som uppfattar sin egen kultur som ”normalitet” är dömd att döma andra, som inte lever upp till dess normer. Det skapar segregering.
Det är kanske en av de få saker som förenar de allt mer individualistiska svenskarna i?dag, att i Sverige har vi inte någon speciell kultur – det har man i andra länder. Vi däremot, vi är normala.
Fredrik Lindström