Homofobier ska inte smekas med medaljer
Åsa Linderborg om en norsk filosof
Nina Karin Monsen är en norsk filosof som menar att homosexuella inte borde få uppfostra barn, eftersom sådana ungar blir utvecklingsstörda. För detta har hon belönats med årets Fritt Ord-prisen på 400 000 norska kronor.
Akademiskt är Monsen inte högt aktad, men yttrandefrihetspriset är nog så prestigefyllt och dess ordförande, historieprofessor Francis Sejersted, var tidigare ordförande för Den Norske Nobelkomite. När denne Sejersted i en förvirrad uppvisning försvarar valet av pristagare, som den senaste månaden skapat ett rabalder utan dess like i Norge, säger han att Monsen inte erhåller pris för sina åsikter – även om hennes åsikter är ”genomreflekterade” – utan för sitt mod.
Missförstå mig rätt nu: Jag anser att Monsen har rätt att tycka vad hon vill och att även inskränkta människor måste få yttra sig. Hon är bara inte särskilt modig som vädrar sina fobier, och framför allt ska de inte smekas med medaljer och pokaler.
Att som förälder få ett barn som är homosexuellt är en stor sorg, menar Monsen vidare. Det finns naturligtvis päron av alla sorter, men visst, vissa är ruttnare än andra. Om det vittnar 24-årige Arnfinn Nordbø i Bedre død än homofil? (Samlaget; jo förlaget heter det), en självbiografisk bok som utkommer just när striden om Fritt ord-prisen rasar som mest. Nordbø är en halvkänd andlig sångare som vuxit upp i en frikyrkorörelse i Jæren på norska kustlandet, och nu vittnar om den totala utstötning han drabbats av sedan han avslöjat att han älskar en man. Familjen menar att Satan tagit plats i hans kropp. Även vännerna har brutit kontakten, några med en beklagan att han fortfarande lever: hellre död än bög.
På religiösa fundamentalister biter inget och det finns ingen anledning att tro att varken de eller Nina Karin Monsen skulle låta sig överbevisas av den danska undersökning som släpptes i veckan, som säger att barn till lesbiska mår bättre än barn i ”konventionell” familjebildning. Merete Lauberg, Institut for Folksundhedsvidenskap på Köpenhamns universitet, har tillsammans med några kollegor undersökt barn födda under perioden 1992–2008. 5 procent av barnen i ”vanliga familjer” har behandlats för depression, anorexia etc. För barn till lesbiska är siffran under 2 procent. (Studien gäller bara flatmammor av det enkla skälet att bögpapporna är få – män har ännu inte erhållit samma rätt till barn som kvinnor.)
Det finns flera förklaringar till detta, menar Lauberg, men den viktigaste är att homosexuella föräldrar tvingas kämpa för att få barn – alla barn är önskebarn.