Dags att växa upp

Ida Therén om boken som utmanar dagens ungdomsideal

helskärm

Bebisar och mormödrar klär sig i samma stretchbrallor i tonårsstil. Fyrtioåringar samlar på seriegubbar, pensionärer opererar sig för att se yngre ut och drömmer om en ”andra ungdom”. Idealiseringen av tjugoårsåldern gör oss alla en otjänst, anser moralfilosofen Susan Neiman i sin nya bok Why grow up?.

Hon försöker ta reda på vad det är att bli vuxen, och hur det ska gå till i vår tid. På vägen lyckas hon varva porr, koreanska rapvideos och Immanuel Kant i samma stycke utan att det känns krystat.

Visst, ungdomar har vackra muskler och slät hy, skriver hon. Men även om naturen tycker det är en toppenperiod ur fertilitetsaspekten är den oftast skitjobbig för den som genomgår den. Genom att tuta i unga att 25 är livets peak lurar vi i dem att livet kommer bli ännu sämre under den utdragna ättestupa som vi kallar vuxenlivet.

Effekten blir passiviserande. Ungdomarna väntar sig inte bara mindre av livet än de skulle kunna göra. De lär sig också begära mindre av det. Det är en giftig cocktail, för den som hoppas på förändring i världen. Att bli vuxen förknippas mest med att ge upp våra drömmar och acceptera vår lott i livet, konstaterar Neiman. Och samhället gör det inte lättare, när makthavarna egentligen inte alls vill ha några vuxna medborgare. De föredrar barnsliga undersåtar som går med på deras beslut – en idé som härstammar redan från upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau.

Den anarkistiska filosofen Paul Goodman menade att vi, som vuxna, vill ha följande: Ett meningsfullt arbete. En känsla av samhörighet. Och, en tro på att världen kan förändras om vi anstränger oss.

Få av oss har i dag något av det där. I stället lockas vi av konsumtion, som ett sätt att känna oss delaktiga i samhället. Konsumtionens blingbling är det perfekta sättet att passivisera oss. Människor är rätt lata, och det räcker med att vi tar några beslut själva för att vi ska känna oss tillfredsställda. Uttalat totalitära samhällen är egentligen onödiga om staten vill ha fullkomlig makt, anser Neiman. Någon modig kommer att försöka kämpa emot en diktator.

Då är infantiliseringen i våra nyliberala samhällen mycket mera effektiv. Vi får uppleva den förrädiska tillfredsställelsen av att göra val – men bara om banala ting, som mellan leksaker: smartphones eller bilar. Få av oss upplever att vi har varit med och tagit beslut om stora frågor. Som det faktum att oljebolag blir rika på att förstöra planeten. På så vis har vi skapat ett samhälle av permanenta tonåringar, hävdar Neiman.

Hur ska vi då bli vuxna? Neiman föreslår två parametrar för vad mogenhet kan innebära, i vår tid, utveckling av mod och omdöme. Det ena behövs för det andra.

Vi måste ha mod att lyssna på vårt omdöme – och inte grannen eller regeringen. Att inte lyssna på den som säger att världen inte kan bli bättre. Utan att tappa förståndet över alla orättvisor. Samtidigt får man inte heller blir för realistisk, alltså cynisk. För det kräver inget mod över huvud taget. Att bli vuxen är alltså att konfrontera gapet mellan realism och idealism, utan att ge upp något av dem.

Drömmen om att världen kan förändras för medborgarnas – inte, säg, bankernas – bästa är väl något av det mest subversiva man kan tänka sig i vårt samhälle. Men kanske är det exakt såna drömmar vi måste nära, om vi vill bli vuxna.

Och det kan vara värt att minnas vad George Sand svarade sitt yngre fan Gustave Flaubert när han bad henne om livsråd: ”Den dagen jag bestämde mig för att lägga min ungdom bakom mig kände jag mig genast tjugo år yngre.”