Radikalt egen
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-22
Fredrik Persson-Lahusen hyllar en vass vänsterpenna – Kajsa Ekis Ekman
Artikelsamlingar är sällan spännande för fler än självsmekande skribenter och deras närmast sörjande. Kajsa Ekis Ekmans Texter 1998-2015 är ett underbart undantag, och dessutom en möjlighet att undersöka en av Sveriges skarpaste och mest säregna skribenter.
Sedan ett drygt decennium är den politiska kulturdebatten förvandlad till ett upphetsat, men mestadels oförargligt, språkspel. För att anses radikal räcker det därför att kräva räfst och rättning så snart någon inte allt för obetydlig person slirar på orden eller sätter kniven i fel tårta.
Sådana intetsägande charader imponerar inte det minsta på Ekis Ekman: ”Skit i vad folk säger, det är inte poängen. Poängen är vad som görs. […] Vi måste våga se världen som den är”. När andra väger ord på guldvåg går hon till läggen; studerar ekonomi, lusläser rosa näringslivssidor och suger i sig sanningarna från elitens exklusiva seminariesnack. Så gör den som ser normer och idéer som ”skuggor av det materiella” och inte tvekar att tala i termer av bas och överbyggnad.
Att använda en materialistisk analys var länge självklart för var och en som kallade sig vänster, men det har blivit allt mer sällsynt i takt med offentlighetens tilltagande besatthet av gott och ont. Det gör Ekis Ekmans röst både främmande och framträdande, inte minst i feministiska frågor.
När hon avvisar prostitution och surrogatmödraskap knyter hon an till den marxistiska kritiken av att kapitalismen gör människan till vara (”Är det inte själva feminismens grundprincip - att kvinnor inte ska vara redskap för andra?”), vilket i förlängningen gör det fruktlöst att försöka bana befrielseväg med normbrott och alternativa berättelser allena.
Hon lade också tidigt sin kraft på att avslöja Sverigedemokraternas borgerliga och arbetarklassfientliga ekonomiska politik, i stället för att indignerat beskriva väljarnas bristande moral. Hon fäster fascismens frammarsch i ett socialt sammanhang och funderar kring dess funktion som kapitalets råbarkade springpojke (något som symptomatiskt nog saknas helt i Henrik Arnstads lovsjungna bok).
Att Ekis Ekman låter som, eller rättare sagt är, en orygglig marxist lär hålla den lilla skaran av frihetstörstande svenska liberaler på replängds avstånd; trots att de säkert attraheras av hennes anarkistiska aversion mot såväl Förbudssveriges förmåga att reglera sönder allt roligt som det faktum att staten och kapitalet sitter i samma (antimarknads)båt.
När tankegångarna ska trängas ihop till tidningstext blir det ibland fyrkantigt och enstaka fakta fladdrar. Det kan ses som slarv, men också som en stilistisk strävan. Älskar man August Strindbergs lilla katekes för underklassen försöker man inte förändra världen med fikonspråk.
Ekis Ekman skriver slängigt, men också med millimeterprecision. Artiklarna är direkta, ofta med angiven adressat, och avkräver läsarna ansvar för sina handlingar. Strängheten är ena sidan av hennes existentialism, livsbejakelsen den andra. Hon drar sig inte för darrande beskrivningar av kärlekens radikala kraft, vänsterns passionerade temperament eller människans behov av ”skönhet, njutning och spänning”.
Hon skriver med en sinnlighet som särskilt syns i inkännande personporträtt och litteraturkritik. Hennes egensinne, espri och imponerande ämnesbredd är själva motsatsen till svensk intellektuell provinsialism. Så rör hon sig också på den internationella scenen med ledig självklarhet.
Mellan raderna märks att Ekis Ekman både lär som hon lever och lever som hon lär. Hon är alltjämt aktivist, om än mer av allvarsam realist än den tonårspunkare som tar sig ton i samlingens äldsta texter: ”Jag brukade tro att radikal var den som krävde allt nu med en gång. Nu tror jag att radikal är den som klarar att organisera sig på riktigt och vinna strider”.
Jag tänker för ett ögonblick att hon borde bli frontfigur för en bred vänsterpopulistisk rörelse, men bara om hon fortsätter att skriva; och att vara Kajsa Ekis Ekman.
