70-talet var lattjolajban
Petter Lindgren läser om svensk barn-tv:s storhetstid
På sjuttiotalet fick vi minsann nöja oss med det lilla som stod till buds av tecknad film.
Så fort vi hörde signaturen till Anslagstavlan kom vi rännande. När Sverker Lunds gäspande sol dök upp framåt vårkanten dreglade vi i skärmens damm. Äntligen!
Närå, så illa var det faktiskt inte, även om man kanske hade önskat sig lite mer Kalle Anka ibland.
Filmvetaren och journalisten Malena Janson gör en behövlig och ruggigt noggrann vindsröjning i mytfloran om det förra seklets kanske mest baktalade decennium, sjuttiotalet. Detta i översikten När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen – om sjuttiotalets svenska barnprogram (Karneval).
I jämförelse med dagens överflöd framstår förstås sjuttiotalets utbud av tecknad film i tv som en öken. Men samtidigt, visar Janson, stod den animerade filmen mycket högt i kurs på Sveriges Radios barnredaktioner vid tiden.
Dels dammsög man den internationella marknaden på kvalitetsproduktioner, ett sökande som bland annat gav oss Professor Balthazar från dåvarande Jugoslavien, Linus på linjen från Italien och Mullvaden från Tjeckoslovakien.
Vidare gjordes enorma satsningar på egna produktioner, som Kalles klätterträd (1975), Agaton Sax och bröderna Max (1972) och inte minst Karl-Bertil Jonssons julafton (1976).
”Vi ville alltid ha en animationsproduktion på gång”, berättar den dåvarande producenten Ingrid Edström i boken. ”Vi kände ett ansvar både för de frilansande kreatörerna och för animationens utveckling. ”
Jan Lööfs Skrotnisse och hans vänner är ett belysande exempel på den i alla avseenden orädda och generösa kultur som rådde i tv-huset på sjuttiotalet. Lööfs modellstad och idé resulterade i ett i sammanhanget förmodligen världsunikt kontrakt som enligt Edström gick ut på att upphovsmannen skulle försörjas i tio år mot att han levererade sex kortfilmer.
Nog tog det längre tid än så för Lööf att färdigställa Skrotnisse, men ändå.
Edström förklarar: ”Det handlade mycket om att pengarna alltid låg nära produktionen, nära de som gjorde programmen. Det fanns inte en massa mellanhänder, chefslager och beslutsfattare däremellan, som nuförtiden.”
Lööfs kontrakt säger också en hel del om barnkulturens höga status vid tiden. Eller om dess låga status i dag.
Barnprogrammen tilldelas numera en spottstyver av SVT:s budget, menar Janson, ”att jämföra med sändningsåret 1976/1977, då barnprogrammen hade näst störst budget på TV2, större än Faktaredaktionen och Rapport och dubbelt så stor som Sporten trots att man bara sände fem och en halv timme per dag.”
Nåväl, sjuttiotalets breda satsningar på animerad film undergräver också den livaktiga myt som gör gällande att decenniets barn-tv dominerades av svartvita dokumentärer om utsatta barn.
Visst sändes många sådana också, som Margareta Strömstedts fantastiska serie om barnen i höghuset i Hagsätra från 1970, eller Ulf Hultbergs Mitt på jorden – mitt under solen (1976), om femåriga Gracielas tillvaro i en by i Ecuador.
Men någon överdriven förkärlek för det realistiska uttrycket fanns inte på sjuttiotalets barnredaktioner, menar Janson, särskilt inte i jämförelse med hur det såg ut i tidens barnlitteratur. Tvärtom efterfrågade man i hög grad program som experimenterade med formen och stimulerade barnens fantasi. Betänk att också färgsprakande produktioner som Fem myror (1973) och Himmel och pannkaka (1977) kom till under krökenspolandets gråa decennium.
Men vänstervridningen då? Var det inte en helvetes massa propaganda som kablades ut genom sjuttiotalets primitiva tv-mottagare?
Nja, menar Jansson, nog förekom en del övertramp, men mycket är också efterhandskonstruktioner eller rent önsketänkande. Som att exempelvis Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan (1975) innerst inne skulle handla om klasskamp, med Storpotäten som kapitalistkarikatyr.
Ett annat exempel är serien Ville, Valle och Viktor (1970 och 1972) som på sin tid var det barnprogram som drog till sig flest anmälningar till Radionämnden.
”Hela programmet andades socialistpropaganda”, skrev till exempel lågstadieläraren Gerd Rosendahl i Brämhult. ”Att vara rik var fult, de rikas ’svarta pengar’ gjorde daghemsplatserna färre och så vidare. Det var en svart- och vitmålning utan nyanser.”
Nog var de två lodisarna och deras docka samhällskritiska, men det som belystes i serien var oftast sakfrågor utan självklar partipolitisk bäring, som miljöförstöring eller stadsplanering.
Ordet politik hade överhuvudtaget en starkt negativ klang i mångas öron på sjuttiotalet, menar Janson, så stark att de fann politik i allt. Allt som var nytt i barnprogrammen ansågs vara vänster. Att uppmana barn till kritiskt tänkande var vänster, naturen var vänster, sexualupplysning var vänster. Till och med döden var vänster, men mest vänster av allt var, förstås, rapporteringen om kriget i Vietnam.
I efterhand är det svårt att förstå att Ville, Valle och Viktor retade gallfeber på så många. Där belackarna uteslutande såg vänsterpropaganda ser nog de flesta av dagens tittare pigg satir och slapstick.
Med undantag möjligen för Svenska Dagbladets Per Gudmundson som i en ledare så sent som 2007 (16 nov) ännu surar över sången Valles dröm och dess rader om en röd planet ”där alla har vad de behöver / och alla gör vad de förmår / för oss alla”.
Att visan också innehåller lika utopiska rader om en grön och en blå planet nämner Gudmundson inte.
”Kanske kan man”, skriver Janson, ”sammanfatta hela debatten om Ville och Valle och Viktor med att de som anmälde serien hade ett underutvecklat sinne för humor.”
