”Borgarna vinner valet vad som än händer”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-08-22

Åsa Linderborg om en valrörelse som luktar skit

Det finns egentligen inget att säga om Sverigedemokraternas helsidesannons i Dagens Nyheter (22 aug).

Först gör Jimmie Åkesson samma lägesbeskrivning som Reinfeldt, Bildt och Borg. Sen citerar han ur statsministerns sommartal, att reformutrymmet är begränsat, för att inte säga obefintligt. Därefter vänder han sig till läsaren med ett batteri frågor: Är det rätt att fattigpensionärerna ska bli ännu fattigare? Etc.

Moderaterna måste ha kalkylerat med just det här – att de legitimerar SD:s verklighetsbeskrivning – när de plötsligt bestämde sig för att plocka upp den handske som SD kastade för mer än 25 år sen.

Läget är nu följande: SD fortsätter påstå att de säger som det är. Moderaterna påstår att de säger som det verkligen är. Så långt kan väljarna inte höra nån skillnad på Åkesson och Reinfeldt: det kommer en massa flyktingar hit och de kostar pengar.

Båda partierna laborerar med grumliga siffror. Jacob Lundberg, själv ungmoderat och doktorand i nationalekonomi, skriver att den verkliga kostnadsökningen inte är mer än 0,3 procent av BNP.  Denna ska vi naturligtvis ta ansvar för, men statsfinanserna är alltså inte i någon enda mening hotade.

Vill Moderaterna verkligen prata om det här, måste de vara så mycket tydligare med att flyktingmottagande (självklart) kostar, men att integration över tid är lönsamt. (Och helt nödvändigt om vi ska överleva, eftersom vi kvinnor i snitt inte föder fler än 1,8 barn, varför ingen snart kan utföra de arbetsuppgifter som krävs.)

Med samma slags godtyckliga uträkningar, snabbt distribuerade av borgerliga ledarskribenter, pratar båda partierna om invandringen men deras budskap är diametralt olika: SD vill stoppa den, Moderaterna vill att vi ska ”öppna våra hjärtan”.

Reinfeldts antirasistiska engagemang ska nog inte ifrågasättas, men just därför är det provocerande att han under sån dramatik konstruerar ett akut problem.

Samtidigt som han säger att vi ska öppna våra hjärtan – och försöker göra sig landsfaderlig i den antirasistiska folkrörelse som är helt renons på moderater – varnar han för att det stora flyktingmottagandet innebär stora ”påfrestningar” för oss allihop. Därmed öppnar han lömskt inte bara sitt hjärta, utan även en dörr för dem som tycker att det kanske är lite för många som kommer hit: Jag förstår hur ni känner.

Alla partier utom SD vill ha en humanitär flyktingpolitik. Reinfeldt har ingen annan motståndare i den här frågan, och den antagonisten – SD – har haft en lika trög valrörelse som alla andra partier. Åkesson siktar på 15 procent, men stampar på 10. Det finns ingenting i väljaropinionen som legitimerar att Moderaterna gör SD:s enda fråga till ett ämne att ta strid om.

Reinfeldt spelar högt. Även i sitt eget parti.

Invandringen är en fråga som sakta börjar mullra upp hos moderaterna på lokalplanet. Partiet har en historia som Sveriges mest främlingsfientliga parti, innan Ny Demokrati och SD gjorde entré och befriade dem från den skampålen. Många moderater har ändrat uppfattning och många har gått till SD. Men många bidar sin tid. Tiggeriförbud var en för partiledningen pinsamt ovälkommet krav, som landade mjukt hos många medlemmar.

Efter valet avgår Reinfeldt, och han bäddar nu för sitt eftermäle som den stora humanisten. Han vet att den som tar över ordförandeskapet mycket väl kan vara en moderat av mer europeiskt snitt; en Cameron, en Erna Solberg. Om det inte blir i första steget, så kan det bli i andra. Inom några år kan Moderaterna ha förvandlats till att bli som sina systerpartier.

Socialdemokraterna kommer att vinna valet med katastrofalt låga siffror. Regeringsbildningen blir en rysare, men en rysare är också Socialdemokratin i sig själv. Presskonferensen i torsdag var en sorgligt tafflig föreställning, där Löfven försökte återta initiativet genom att skrämma bort sina egna.

En vänstervåg sveper över landet och Stefan Löfven ”sträcker ut en hand” till de borgerliga. Vänsterpartiet nämndes knappt, för dem vill man helst inte ha med att göra.

Socialdemokraternas kärnväljare, det vill säga LO-kollektivet, ser helst ett samarbete med V. De här skiter Löfven i, för han gör samma misstag som Mona Sahlin – han tar arbetarklassen för given. Inte skulle väl de svika mig, jag har ju varit deras fackordförande!

I stället för att bygga allianser för en radikal vänsterpolitik - vilket är enda sättet att stoppa SD - söker han samförstånd med spillrorna av högerregeringen. Med Centerpartiet, som är riksdagens mest antifackliga parti. Med Folkpartiet, som också vill ändra turordningsreglerna. Med Kd (får man anta), vars värdekonservatism tävlar med SD:s.

”Politiskt (s)jälvmord” skriver Göran Greider i ett sms. Och visst är det så. Vinnare lär V bli, och fine för mig. Vinnare är också SD, som trots att de aktivt stött Reinfeldts politik i 9 fall av 10 iklär sig rollen som oppositionsparti. Av allt hyckleri i denna valrörelse tar detta nästan priset, och att Reinfeldt inte kan erkänna att det är så det har varit, och heller inte blir pressad i saken, är pinsamt.

Vinnare på Löfvens utsträckta högernäve är också soffan. Han sjåar de redan håglösa till soffan - för varför ska man rösta på sossarna om högern fortsatt ska få vara med och regera?

Löfven säger själv att han inte kan skilja mellan höger och vänster. Han kan lika gärna säga som det: han är en marknadsliberal sosse som inte vill ha alltför stora förändringar eftersom han för allt i världen inte vill fucka med kapitalet. För att kunna göra det måste han kela med borgarna. Det skamliga är, att han skyller detta på SD – ”de ska inte få inflytande”. Ärligare vore att säga, att nej, vi vill inte föra vänsterpolitik.

Det är fler än Reinfeldt som spelar högt.

Fyra år till med borgerlig politik, alltså. Få har väl trott nåt annat - sossarna är ju trots allt inte mer än sossar och miljöpartiet är inte rött – men även den mest cyniska kan inte bli annat än förbannad.

”Fy på sig sosse, vad det luktar skit”, sjöng Gudibrallan en gång. Grovt, kan tyckas, men det är ungefär så det känns.

Vad som än händer, vinner borgarna valet.