”Titta på skiten de skickar hit”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-02-18 | Publicerad 2014-07-25

Mika Velikovskij återvänder till Donetsk och ser det ökade ryska inflytandet. Men planen har aldrig varit att inta Ukraina.

Jag har tillbringat den senaste månaden i östra Ukraina, i det ökända territorium som inflammerats av revolten mot Kiev och belägrats av regeringstrupper. Och jag har nu följt utvecklingen från det allra första symboliska upproret till ett fullskaligt krig som redan krävt mer än tusen liv.
Men sedan den första administrationsbyggnaden i Slovjansk intogs i början på april har saker och ting förändrats drastiskt.

Då bestod nästan all milis av bönder och arbetare, ungdomar och pensionärer. Dåligt tränad och illa beväpnad lokalbefolkning. Den enda antydan som fanns om en möjlig rysk inblandning var en liten grupp bestående av kanske 30 eller 40 entusiastiska kosacker. De var skickliga och hade en hel del seriös militär utrustning till sitt förfogande. Kosackerna var abnsvariga för fortifikarioner och övergripande planering och gjorde allt skitigt jobb – intog byggnader, brände ukrainska pansarvagnar, sköt ner helikoptrar och låg i bakhåll för ukrainska konvojer. Efter varje framgångsrik operation retirerade de bakom linjer som bemannades av oorganiserade, men hängivna frivilliga. Taktiken visade sig vara effektiv. Ukrainska armén ville undvika större blodsutgjutelser, så i mötet med denna mänskliga sköld tvingades den backa utan att kunna utkräva hämnd.

Då fick man ägna dagar åt att leta efter ryska soldater.

Numera är det svårt att inte snubbla över dem.

De är inte legosoldater, eftersom det enda de får som kompensation för att riskera livet är enstaka måltider och obekvämt logi. Jag fick höra en typisk historia från en ung aktivist som kommit ända från Kaliningrad för att ”försvara den ryska världen”, som han uttryckte det.

– Jag var less på kriget som bestod av ”likes” och delningar i sociala medier. Människor dödas på tröskeln till sina hem bara för att de är modiga nog att stå upp för sina idéer, så jag beslutade mig för att komma hit och hjälpa till, förklarar Svjatoslav.

– Jag försökte få hjälp från några organisationer som genomför insamlingar till östra Ukraina, men alla vägrade ge mig pengar. De var bara intresserade av att ”showa off” – vifta med flaggor, organisera demonstrationer, all sån politisk skit.

Så Svjatoslav köpte en kamouflageuniform och en biljett till södra Ryssland för egna medel. Han tog sig till en bas nära Rostov vid Don, där volontärer får någon sorts militär träning (en dag teori, två dagar praktik) och sedan väntar på att transporteras över gränsen. Men Svjatoslav hade inte tålamod nog att vänta, utan korsade gränsen till Ukraina på egen hand och begav sig till närmaste regemente. Där fick han ett automatvapen och skickades ut i strid.

– De mottog mig som en broder. Vi är väldigt olika sorters människor här, men alla är fast övertygade om att slåss mot Kiev-juntan som våra förfäder slogs mot nazisterna 1941. Segra eller dö. Jag har inte ens råd att återvända till Ryssland. Men jag ska inte klaga så länge jag har den här, säger han och pekar på sin automatkarbin som pryds av en prydligt graverad åttauddig svastika. En neopaganistisk solsymbol, populär bland slaviska nationalister.

Den största förändringen som inträffat mellan april och juli är den beväpning milisen numera besitter. De började med klubbor, slagträn och molotovcocktails. Sen dök små eldvapen upp följt av bepansrade fordon som beslagtagits från ukrainska armén. Nu har milisen tillgång till all möjlig slags utrustning: tanks, pansarvagnar, raketgevär, MLRS, MANPADS, granatkastare, haubitsar, ”reaktiva eldkastare”.

Och ingen försöker längre låtsas att vapnen är ”troféer”. Pratsamma rebeller erkänner villigt att ”humanitärt bistånd”, som de gärna kallar det, anländer från Ryssland.

En före detta rysk specialofficer med smeknamnet ”Sheriffen” är chef över milisens underättelseenhet vid gränsposteringen Izvarino. En av få positioner där den ukrainska armén lidit så svåra förlutster att de tvingades retirera.

– Nästan alla konvojer brukar komma körande bara några meter bort härifrån. Självklart inte genom själva gränskontrollen. Varför skulle vi köra genom tullen? Nä, ute i fältet där borta. Det finns inga diken eller hinder på flera kilometer, inte ens ett staket, förklarar Sheriffen.

– Min enhet är ansvarig för att guida och skydda karavanerna. Som tack brukar vi få en del av lasten.

Förvånande nog är många rebeller kritiska när de pratar om vapnen. de förses med från Ryssland

– Kolla på vad de skickar oss! Det är  mycket, men det är gammalt som mammutbajs, rostigt, trasigt, många delar går inte ens att reparera.

”Odessa”, en före detta chef för ett säkerhetsföretag som nu handhar ett raketgevär, visar mig runt på basen nära staden Krasnodon.

– Jag har ingen aning om var de gräver upp den här skiten. Granaterna flyger inte, anti-tank-missilerna åker helt planlöst och enligt märkningen skulle en del ammunition ha förstörts för flera decennier sedan. Det förekommer till och med lådor med träningsammunition, förklarar han upprört.

– Det skulle inte förvåna mig om den som betalar för alltihop egentligen betalar för bra grejer.

Några timmar senare är ”Odessa” död, skjuten av en krypskytt.

För tre månader sedan var civilbefolkningen i Donetsk och Luhansk djupt splittrad. Majoriteten var anti-Kiev och väldigt munter. De som förförts av vad som hände på Krim var sant proryska. Andra ville bara vara självständiga. Men alla ville ha mer autonomi från huvudstaden och kände att segern redan var vunnen. De viftade med lokala och ryska flaggor, intog administrativa byggnader och genomförde en omröstning om regionalt självstyre. De skrek ”Ryssland” och ”Ryska soldater hjälp oss!”.

Men Ryssland har aldrig hjälpt dem att uppnå fred. En Kremltrogen expert formulerade det nyligen så här:

– Vårt mål är bara att milisen inte ska förlora.

Målet har uppnåtts – striderna fortsatte och blev en fälla för sju miljoner civila. Hundratals vanliga medborgare har redan dödats. En halv miljon har flytt till Ryssland eller till det ukrainska ”fastlandet”.

– Vi lever i det tjugoförsta århundradet, inte sant? Finns det inte ett sätt att lösa allt detta fredligt? Jag kan inte tro det. Vilka politiker vi har! Folk är trötta på alltihop, säger en man som håller på att lämna sin hemstad för gott, mitt under en eldstrid.

Hans röst darrar:

– När kommer väst att höra oss? Någon?

De sitter fast i det urbana krigets terror. Beskjutning av civila mål är vardag, tack vare bristande militär träning och total skrupelfrihet i båda arméerna.

Livet fortsätter – men det är stört och läskigt som fan. Milisen försöker fortfarande upprätthålla någon sorts ordning. ”Släng inte skräp på marken. Skyldiga slängs ner i källaren” varnar en hemsnickrad skylt i den lilla staden Antrasit. I närheten läxar en läskig kosack upp en tonåring för att han kört moped utan hjälm. På det lokala sjukhuset debatterar en knubbig doktor upphetsat med en kollega huruvida man kan benämna en skottskada som ”olycka i hemmet” med hänsyn till patientens säkerhet.

Många företag håller öppet även om de flesta arbetare försvunnit. Kolgruvorna kan inte stängas tillfälligt för då kan de aldrig öppna igen. Så överenskommelsen mellan milisen och kolbossarna är att arbetarna får strida som volontärer utan att förlora löner eller sociala förmåner. I utbyte garanterar milisen att gruvorna fungerar, trots att de levererar kol och betalar skatter till Kiev.

Den mest fascinerande delen av denna sorgliga historia är logiken bakom den – Kremls logik. Det betyder inte att den ukrainska propagandan är mindre hatisk och lögnaktig eller att övergreppen som begåtts av den ukrainska armén är mindre grova än milisens. Inte alls. De ukrainska metoderna kan till och med vara värre. Men inget av detta hade hänt utan rysk inblandning. Kievs metoder är ibland fruktansvärda, men de är bara en reaktion. Den provocerande spelaren här är definitivt Ryssland.

Så vitt jag kan se har Putin ändrat sina planer ett flertal gånger. Flera veckor innan annekteringen av Krim började Kreml förbereda ett riktigt stort geopolitiskt äventyr genom att formera en sorts ”sovande orosceller” i åtta ukrainska regioner. Under tidig vår aktiverades dessa celler samtidigt som anti-Kievprotester drog fram genom de sydöstra delarna av landet. Dessa regioner skulle bilda ett skyddande bälte mellan Ryssland och Ukraina och samtidigt skapa en landbrygga till Krim. Kremls mål var kontroll.

I april blev det uppenbart att stödet från allmänheten inte var tillräckligt stort för en storskalig operation. Troligen kom det sista försöket att konsolidera de proryska grupperna den 2 maj – i samband med Odessamasskaren.

Men uppenbarligen var det bara två regioner som följde den upplagda planen – Donetsk och Luhansk.

Små grupper av motståndsmän skickades då in för att ta över administrativ och militär makt och leda lokala medborgare. Men syftet var aldrig att inkorporera de eftersatta och deprimerande regionerna i Ryssland. Nej, tanken var att använda dem som trumf på hand i förhandlingarna med Kievregimen. Kreml ville inte ha Donetsk och Luhansk, de ville bara ha eftergifter från Kiev – nej till EU-medlemskap och Nato-medlemskap, bland annat. Ryssland ville så att säga behålla ”vetot” i ukrainsk politik.

Men Kiev sände in trupper. Ryssland svarade med att skicka materiel och frivilliga. De bombarderade befolkningen med och hatpropaganda och lyckades uppenbarligen få många att ställa sig upp och kämpa.

Flera försök att förhandla har misslyckats. Efter ett par veckor blev det uppenbart att Porosjenko inte skulle ge upp. Så planen förändrades ytterligare en gång. Allt prat om ”federalisering” försvann från ryska nyheter och ersattes med en ny idé – Novorossia. En sorts internationellt icke erkänd buffertstat bestående av Donetsk och Luhansk. Ryssland omger sig med flera likadana – Transnistrien, Abchazien och Syd-Ossetien.

Donetsk ledare förstärktes med en sparkad KGB-officer, som under många år varit ansvarig för säkerhetsapparaten i Transnistrien.  Flera ledare är nu ryssar och före detta topprankade säkerhetsofficerare.

Under en natt vid gränsen hörde jag en rebelledarenuppmuntra sina mannar genom att berätta:

– Vi har en överenskommelse med ryska gränsvakter att de täcker oss i händelse av attack.

Och Ryssland började förse rebellerna med tyngsta, tänkbara vapen. Artilleri fixades fram omedelbart, men att förse rebellerna med eget luftvapen hade varit en för stor skandal. Det är då BUK M1 rullar in i bilden.

Konsekvenserna är välkända. Det malaysiska planet MH17 försvann från radarn.

Frågan är vad Putin ska göra härnäst.

Vilken planen än blir så måste vi erkänna att hans trollerimetoder inte gjort något gott för någon. Som en flykting uttryckte det:

– Vi gick till folkomröstningen som om det vore en fest. Vi kunde inte förutse resultatet ens i en mardröm. Folk som fått sina barn dödade kommer aldrig att förlåta. Vi kommer att känna hat resten av våra liv. Vi är ett fredligt folk, vi gav vårt liv i era händer och ni gör så här.

Mika Velikovskij

Mika Velikovskij är journalist på det ryska veckomagasinet Russkij Reportir. Han har rapporterat från ett flertal krig i Rysslands närhet. Hans första reportage från Ukraina publicerades 9 maj.

Översättning: Martin Aagård