Länge leve Wagner
Operageniet har hyllats och hatats i 200 år
Vad är det som gör Wagners musik så svår att värja sig mot? Ingen annan kompositör omges av en sådan kult av devota dyrkare. Det finns mängder av operalyssnare som lever för konstarten, rent av ruinerar sin privatekonomi för att resa runt i världen för att höra vissa sångare. Men Wagner är den ende musikdramatiker som beundras likt en från himlen nedstigen gud. Baudelaire blev bokstavligen berusad av Wagners musik och den drogen har många efter honom smakat och blivit fast i. Därför finns det även hädare, sådana som i mer eller mindre grad hatar Wagner. Och det har inte bara med hans antisemitism och frågan om kopplingen till nazismen att göra.
Personen Wagner har alltsedan han började nå framgångar varit föremål för moraliserande omdömen. Vid sidan av judehatet – förvisso något som hörde tiden till och i Wagners fall överträffades av hans hustrus Cosimas rabiata antisemitism – så hade Wagner en tveksam kvinnosyn, var inte sällan hänsynslös mot sin omgivning och en narcissist av betydande mått. Dessutom hade han en fetisch för rosa silkeskläder. Han dog iklädd ett rosa silkesnattlinne.
Wagner var samtidigt politiskt och konstnärligt radikal, det går inte att skilja konst från politik i fallet Wagner. Hans nationalistiska böjelser tog omvägen genom de medeltida texter som han använde som inspiration för sina verk. Nibelungens rings fyra operor är det främsta exemplet, ett verk om 16–17 timmar utspritt över fyra kvällar där guldet och makten representerar ondskan och kärleken är den enda frälsningen. Wagner hatade pengar, ”en diabolisk idé”, och ville se ett samhälle byggt på mänskliga handlingar. Konsten måste skiljas från kapitalismen.
Hans eget operahus i Bayreuth, wagnerianernas helgedom, konstruerades efter helt andra idéer än de gängse. Alla platser med lika bra sikt, inga loger som underlättade publikens traditionella flirtande och sociala interaktion. Han släckte ljuset i salongen och ville att biljetterna skulle vara gratis. En demokratisk konst, således. George Bernard Shaw betraktade Wagner som socialist och hyllade honom för hans antikapitalistiska filosofi i Den fulländade wagnerianen 1898 (finns i svensk översättning av Christer Eklund).
Själv var Wagner ständigt satt i skuld. Först när Ludvig II, nybliven kung av Bayern, blev hans oväntade mecenat lättade bördan. Ludvig var en av de första wagnerianerna, i ett av sina slott lät han inreda Venusgrottan efter Tannhäuser och han klädde gärna ut sig till svanriddaren Lohengrin. Brevväxlingen mellan Ludvig och Wagner fyller fem volymer och att Ludvig var excentrisk, enligt somliga galen, minskade inte vattenflödet på antiwagnerianernas kvarn.
Med tiden brukar moraliska betänkligheter kring konstnärer sjunka undan. Personen allt mer död, konstverket ännu levande. Men det finns de som inte vill skilja personen Wagner från verken. Beckmesser i Mästersångarna i Nürnberg och Mime i Siegfried anförs som exempel på judiska karikatyrer; en del menar till och med att det finns antisemitism i musiken. Men för många, det har bland andra Imre Kertész vittnat om, sköljer musiken bort all denna bråte, likt gudavärldens undergång i finalen av Ragnarök.
De känslor Wagners musik låter lyssnaren drunkna i lämnar till synes hans idé om allkonstverket – musik, poesi, dans, arkitektur, måleri, skulptur i ett – därhän. Den idén förverkligade han förvisso själv med Lohengrin, Tannhäuser, Tristan och Isolde, Parsifal och, framför allt, Ringens fyra operor, Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök. Om vi lägger ihop speltiden för dessa så får vi som publik gott och väl en arbetsvecka på runt 40 timmar.
Gudar, dvärgar, svanar, riddare, jättar, nornor, drakar, vattenväsen, incestuösa relationer och allt vad det är fyller Wagners värld. Om vi tar med alla regissörers idéer (den senaste uppsättningen jag såg, Siegfried på Bastiljoperan, hade både trädgårdstomtar och marijuanaodling på scenen) så utsätts vi för en även inom operagenren högst märklig värld. Men musiken rensar bort allt.
Musikforskare menar att det handlar om kromatiken, användandet av halvtonssteg (de svarta tangenterna på pianot), som skapar ett slags osäkerhet, en mystisk spänning som får oss att länga tillbaka till heltonerna, de vita tangenterna. Wagner gick längre än någon tidigare hade gjort med denna teknik. Och 1900-talets filmmusik utnyttjade tekniken. Minns också Valkyrieritten i Coppolas Apocalypse Now, som beledsagar helikopteranfallet (något som dessutom iscensattes i verkligheten av USA under kriget i Irak).
Nej, alla motsättningar kring Wagner, från antisemitismen till den matta han beställde för sitt fetischrum i villan utanför Wien (tillverkad av rosa bröstfjädrar från flamingos med en kant av påfågelfjädrar; man lär ha sjunkit ned till anklarna i den), hindrar inte att vi instämmer i årets andra operajubilars – Verdis – klagan vid Wagners död: ”Triste – triste – triste. Wagner è morto.”
Not:
Barry Millingtons färska Richard Wagner - The Sorcerer of Bayreuth (Thames & Hudson) är en utmärkt liv-och-verk introduktion, förnämligt illustrerad.
Wagners Judendomen i musiken gavs nyligen ut på svenska, visserligen i en onödigt bokstavlig översättning av Ingemar Schmidt-Lagerholm (Nya Doxa) och om Ludvig II kom i vår också Christopher McIntoshs Svankungen - Ludvig II av Bayern i översättning av Lars Molin (Molin & Sorgenfrei)
