Ensamma mot stormakterna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-02-07

Anders Hasselbohm om spelet bakom blodbadet på Syriens folk

Massprotesterna i Syrien har genomförts så förunderligt utan våldsinslag. Ännu en gång missade en enväldig regim chansen att lyssna, förstå och snabbt utlova reformer, sanna reformer! Diktatorer slås dock sällan ens av den tanken, utan tar på sig järnhandskarna. Bashar al-Assad kallade demonstranterna ”terrorister” och satte in stridsvagnar och säkerhetsstyrkor. Utländsk media och oberoende rapportörer förbjöds att resa in i Syrien.

I tusental dödades, skadades och internerades protesterande syrier.

Rapporter om väpnade motattacker mot regimtrogna trupper var relativt få under upprorets första sex månader. Efterhand har möjligen några enskilda besvikna aktivister tagit till vapen.

Militärer har också efterhand hoppat av till Free Syrian Army, FSA. Flera har vittnat om att de av höga befäl har beordrats att skjuta för att döda sina demonstrerande landsmän. FSA bjuder nu de reguljära Assad-styrkorna på attacker i spridda delar av landet och ”intar” hittills som längst i något dygn en stadsdel. FSA uppger att man nu är 15 000 man starkt, troligen en stark överdrift.

Syrien är en stormakt i regionen, nära allierat till Iran och stödjer både Hizbollah och Hamas. Olika grupper, grannstater och stormakter har nu hunnit börja engagera sig för att påverka utgången av konflikten i Syrien, öppet och i det fördolda.

Nya styrande i Syrien kan förändra maktkartan i Mellanöstern.

Lilleputtstaten Qatar har försökt elda upp Arabförbundet och Västvärlden, helst till en militär intervention, sannolikt för att reducera hotet från grannlandet Iran genom att krossa dess stödregim i Syrien. Gulfstaterna och Saudiarabien har USA:s stöd. USA tjänar Israels intressen.

Det är knappast omtanke om Syriens civila som driver viljan till krafttag mot Assad-regimen. När människomassor på liknande sätt, som i Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och nu i Syrien, protesterade i Bahrain förra året tilläts kungafamiljen med brutalt våld slå ned protesterna under största möjliga tystnad från Arabförbundet, USA och EU. Pansarvagnar från Saudiarabien inbjöds av de styrande att rulla över bron till Bahrain för att delta i slakten. Oljan, risken att Irananhängare skulle erövra makt, avgjorde varför man teg still.

Rent militärt störtas inte Bashar al-Assad enkelt inifrån ens med stöd från väst och Turkiet. Ryssland fyller på med vapen åt Assad, en god affär. Ryssarna värnar också om sin flottbas i Tartus, den enda ryska i Medelhavet.

En utländsk intervention blir inte heller någon promenadaktion, om bara regim och militär i Syrien står enig. Syrien är militärt mycket starkt. 65 procent av officerarna är Assad-trogna alawiter.

Det är också osäkert om omvärldens tryck och sanktioner snabbt kan stjälpa Assad-regimen. Syriens BNP rasade visserligen 30 procent förra året. Minns dock att de självstyrande palestinska områdena klarade sig trots ett ras med 40 procent under Intifadan, Irak med ett ännu större efter 1990. Libyen överlevde femton år av sanktioner. Syrien har en ganska välutvecklad, bred affärssektor och har långa landgränser mot flera länder och kan klara hård belastning länge.

En majoritet av Syriens 23 miljoner invånare önskar mer frihet, ökat medinflytande och krafttag mot korruptionen. För denna dröm vågar demonstranterna sina liv. Om de i själva verket representerar hela, halva eller en tredjedel av folket är egalt. Den ledare som använder tanks, granater och skjuter prick på fredliga demonstranter från hustak saknar legitimitet.

Syriens förre Sverige-ambassadör, Bassam Imadi, har hoppat av och flytt från Damaskus med sin familj och i Istanbul anslutit sig till oppositionen: ”I början riktade sig folks ilska mot regimen, emot korruption och en dålig regering. Det hade kunnat rättas till genom reformer. Men regeringen svarade med repression och dödande.”

Bashar al-Assad och hans far Hafez har haft 41 år på sig att i trygg takt lotsa Syrien till större frihet. Nu hotar i stället inbördeskrig.

Som tidigare Mellanöstern-korrespondent håller jag kontakt med många syrier. En av dem är Fadwa Soliman, skådespelerska i syrisk film och tv.

Fadwa är sedan förra våren en protestledare med stark lyskraft i Homs, upprorets epicentrum. Hon är alawit, samma gren av islam som Assad. Hon är utstött av sin familj som svikare. Fadwa jagas av regimens säkerhetsstyrkor. Ändå dyker hon ständigt plötsligt upp vid demonstrationer med flammande appeller om regimskifte utan våld och med bevarad vänskap och fred mellan landets befolkningsgrupper.

Fadwa och hennes vänner krävde i början enbart reformer. Nu ber hon mig: ”Snälla, hjälp till att utöva ökad press tills den syriska regimens ambassadör i Sverige utvisas, eftersom detta hjälper oss att på fredlig väg störta regimen!”

”Jag vet att jag kan bli ett bland Assads offer”, skriver hon till mig. ”Men jag fortsätter demonstrera och uppmana till kärlek och fred, inte krig. Vi är emot dödande, emot de som dödar, oberoende av förevändning.”

7 000 civila syrier har hittills dödats, 260 bara i Fadwas Homs i fredags.

Anser Sverige ingenting längre om blodbad?

Anders Hasselbohm