Befriade, lurade och bestulna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-18

Den ene trodde på löftena, men vill nu bara fly. Den andra vill komma tillbaka. MUSTAFA CAN träffar irakier som berättar och vad det egentligen blev av landet som USA ockuperar.

När jag för exakt fyra år sedan återvände till Saddam Husseins födelsestad Tikrit bodde jag i åtta dagar hos en mycket ovanlig man. Läkaren och poeten Saad Salehi. Ovanlig så till vida att av alla irakier jag träffade under min månadslånga reportageresa, var han den ende som välkomnade den amerikanska invasionen av Irak som en ”befrielse”. Detta gav upphov till uppslitande diskussioner med hans belästa fru Ahmal som tyckte att Saad var naiv. Hade hennes make kanske missat de nattliga räderna och stridsvagnarna i bostadsområden och på lekplatser? Alla sönderslagna eller livlösa kroppar av oskyldiga irakier vid dikesgrenarna? Eller arbetslösheten?

Om ett par år kommer du att välsigna USA, svarade Saad sin fru och avfärdade henne som en otacksam olyckskorp. Han kunde ju bjuda en gäst från Europa, mig, på sprit nu, utan rädsla för sedlighetspolisen. Och läsa sin svartlistade poesi. Spela Vivaldi, Bach och Bee Gees Tragedy på sin nya cd-spelare. Hade hon glömt alla deras vänner som hade fängslats, torterats och dödats för att de var obekväma för Bagdadregimen? Hade det undgått henne att han nu var stolt ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering?

Irakierna ska visa omvärlden att man kan mer än att bara skörda dadlar och pumpa olja, sa Saad. De hade ju en uråldrig historia med vetenskap, poesi, litteratur och konst att luta sig emot. Därför valde han att bli en betrodd man med särskilda passerpapper utfärdade av de nya generalerna, som hade intagit Saddams palats. Han var beviset på att amerikanerna kan lita på araber och att de tillsammans ska bygga upp ett nytt mönsterland.

Alltsedan hösten 2003 har jag följt familjen Salehis öden genom telefonsamtal varannan vecka. Saad har hunnit blivit morfar, hans barn, två flickor och två pojkar, är framgångsrika i sina studier. Han är numera chef på stadens största sjukhus, privatkliniken är kvar och patientkretsen växer. Han har åkt på konferensresor till Hamburg, London, Paris, Istanbul och andra europeiska städer som amerikanerna skickat honom till. Förvisso hade han märkt att de amerikanska soldaterna var lite för skjutglada och arresterade människor lite för godtyckligt, eller att irakierna inte fick bestämma om innehållet i de nya läroböckerna, som skrevs i USA – men han framhöll ändå noggrant sin tacksamhet för amerikanerna och han var hoppfull, trots allt.

Men undan för undan blev Saad Salehi sorgsnare. Han som alltid ville att jag skulle återvända till Tikrit för att dela gin med honom, diskutera Ingmar Bergmans filmer, Adonis, Rimbaud och hans nya, mer hoppfulla dikter, varnade mig nu för det besinningslösa våldet. Visserligen hade han fått en del vänner bland amerikanerna, justa soldater som ville väl, men efter att ha arbetat nära dem i flera år insåg han att de inte litade på hans landsmän. Irakier fick inte några högre samhällstjänster. Inga byggkontrakt till skolor, vägar, sjukhus eller offentliga anläggningar. Dessutom hade Saad nu hamnat högst upp på en dödslista – anklagad av al-Qaida för svek mot sitt eget folk.

För ett par veckor sedan ville han berätta något mycket viktigt: Han ville flytta till Göteborg, som han besökt två gånger och där han har vänner. Eller varför inte Malmö, som har fin natur och ligger nära Köpenhamn, tillade han? För Sverige tar väl fortfarande emot irakier?

Allt som han lagrat inom sig det senaste året vällde ut i ett enda flöde utan att jag tilläts sticka in med frågor: Kriget har blivit en livsform. Civilisationen har brutit samman. Offret fortsätter att lemlästa sig själv. Irakierna har ramlat ur historien, förlorat sin identitet. Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden. Han hade fått nog av de amerikanska säkerhetsbyråernas legoknektar som inte står under några lagar, för det finns inga lagar alls. Han har fått nog av alla som stjäl: Coalition provisional authority, som styr landet, nog av Halliburton, Enron, Shell, av varje utländskt bolag, varje irakisk firma, statliga tjänstemän. Varje hörna är en dödsfälla, varje landsman en potentiell självmordsbombare. Saad, 58 år, som levt mer än hälften av sitt liv i krig, vill lämna landet – ”I´m fed up, I can´t fight anymore” – för att leva sina sista år i lugn och ro i Göteborg.

Med Saad Salehis ord ringande i öronen träffade jag samma dag en landsman till honom, journalisten och författaren Eman Ahmed Khammas. Hon var i Stockholm för att tala om sin film The women’s story, som handlar om de irakiska kvinnornas vardag. Khammas hade rest runt i landet med dold kamera och dokumenterat ett samhälle där kvinnor drabbas av ett tvåfrontskrig. De attackeras både av fundamentalister, som förvägrar kvinnor att utbilda sig och gå på hårsalong, och av den allt våldsammare amerikanska ockupationsmakten.

Eman Ahmed Khammas bor i Spanien med två barn och make. Hon flydde Irak i december 2006 efter att ha mordhotats av religiösa extremister för att hon ägnat sig åt kvinnors rättigheter i Women development center. Khammas grundade organisationen för att utbilda kvinnor om hälsa, vattenrening, elementär sjukvård, och kvinnans lagstadgade rättigheter. Trots att FN-kontoret i Bagdad lovordade hennes insats fick hon inget stöd därifrån. FN-tjänstemännens ihåliga tal om vikten av ”civilt styre” gav henne idén att börja skriva om vad som egentligen hänt landet sedan krigsslutet. Hon reste runt i städer och byar och skrev på webben om människors vardag, om ekonomi, politik, människorättsfrågor, Abu Ghraib – och insåg i vilket mörker landet hade rasat på bara ett par år.

Visst avskydde hon Saddam, men redan när amerikanska soldater hindrade henne från att förhöra sig om allt var väl med släktingarna i en annan stadsdel, visste hon att de inte hade kommit som befriare utan som ockupanter. Och varför stod oljeministeriet intakt när så många andra offentliga byggnader låg i ruiner? Hon kom snart till en insikt: Irak hade drabbats av en chock, och terapin uteblev. Avsiktligt. Irak skulle bli en modellstat i hjärtat av den arabiska, muslimska världen. USA strävade inte efter att bygga upp utan ville skapa en nation efter en egen mall. Invasionen handlade inte bara om olja, utan också om geopolitiska intressen. Den som styr Irak, styr hjärtat av Mellanöstern.

När jag påpekade att hon låter som rösten ur Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, svarade hon med sårad min att hon förvisso hört talas om men inte läst den. För till skillnad från Klein har hon ”levt verkligheten” och studerat landet inifrån under lång tid.

Sedan krigsslutet har Eman Ahmed Khammas inte funnit en enda fabrik som producerar rullstolar och proteser. Trots att landet har hundratusentals krymplingar och handikappade. Den amerikanske ståthållaren Paul Bremer byggde knappt några vattenreningsverk, sjukhus, skolor eller andra civila institutioner. Verkligheten, förklarade Khammas, är att USA, och inte folket, utsåg Iraks styrande råd. USA formulerade författningen, inte de folkvalda irakierna. Utan de irakiska parlamentarikernas vetskap utformade USA en helt ny oljelag, som innebär att de största vinsterna tas hem av Shell och BP. Och medan våldet bredde ut sig, medan folket befann sig i chock och murar restes kring de amerikanska zonerna, ägnade Paul Bremer sig åt att sälja de 200 viktigaste statliga bolagen till utländska företag, som förde ut vinsten, skattefritt. Landet hade omvandlats till Irak AB, som kränger investeringsmöjligheter till högstbjudande.

Ingen irakier kunde peka ut någon landsman och säga: ”Kolla, han/hon är ansvarig för upprustningen av Irak.?” I?stället avskedades över en halv miljon statligt anställda. Hur kunde detta hända utan att västvärlden reagerade, frågar hon retoriskt? För att medier dygnet runt pumpade ut bilder på spektakulära självmordsdåd. Blod och lik drar till sig männi­skans uppmärksamhet och hennes avsky. Och irakierna? De tappade orienteringen, förmågan att urskilja mönster när katastrofen slog till och kaoset eskalerade. De kunde inte tänka på annat än sina trängande behov.

Man måste vara fullkomligt blind, menar Khammas, för att kunna bortse från att Washington maskerar sitt handlande som ekonomisk nödvändighet och framstegsanda. Den som ändå hävdar att privatiseringarna prioriterades för att irakierna skulle få pengar i hushållskassan – vart tog alla de pengarna vägen? För den som avfärdar dessa uppenbara fakta som konspirationsteorier – varför all denna arbetslöshet, och varför finns det ingen självförsörjande irakisk marknad? Och var är det starka civila samhälle som naturligt uppstår i en miljö med ett ansvarsfullt företagsklimat?

Eman Ahmed Khammas slås av att européer som stödde kriget, och inte bara amerikanska krigsivrare, ofta stämplar kritikerna som Saddamkramare. Däremot höll hon med den högt uppsatte amerikanske generalen som erkände för henne: ”Vi kämpar mot spöken – vilket är omöjligt.”?Därför finns bara en armé som kan stoppa terroristerna och fundamentalisterna: folket. För terrorismen i Irak lever på att människor inte anger våldsverkarna. Hatet mot USA är större än viljan att tjalla. Dessutom kommer motståndet inte främst från terrorister, utan från den kränkte, arbetslöse, illusionslöse mannen på gatan.

Ett motstånd inte i första hand mot en överlägsen armé, utan mot den nya ekonomin. Varför bjuda ockupanterna på lättförtjänta pengar på sin egen mark? Får man inte del av vinsten, ska inte heller amerikanerna få det. Får man ingen makt över sitt kvarter, sin stadsdel, kommun, sitt land återstår i alla fall makten att göra motstånd.

Därför är Eman Ahmed Khammas ändå hoppfull. Hon tror att omvärlden genomskådat Washingtons cyniska frihetsretorik och att USA kommer att inse att man vinner på att lämna över makten till irakierna för att över?huvud?taget kunna ta del av framtida vinster. Hon räknar med att vara tillbaka i Bagdad och bygga upp det nya Irak inom fem år.

Således utgör hon en ironisk paradox till Saad Salehi, som till vilket pris som helst skulle stanna kvar och bygga upp samhället tillsammans med sina ”befriare”. När jag påminde honom om det skrattade han och sa: Det finns inget samhälle att bygga upp.

Mustafa Can