Så blev reformen en flopp

Sjukvårdsreformen skulle bli Fredrik Reinfeldts stora socialpolitiska triumf.

Men en ny lag som beskrevs som historisk blev en katastrof för regeringen.

Det här är berättelsen om hur finanskrisen räddade alliansen från att krossas av sin egen reform.

”Målet är att antalet sjukdagar ska halveras”.

Så skrev Göran Perssons regering redan 2003 och satte därmed fingret på ett av Sveriges stora samhällsproblem:

Varför var ett av världens friskaste folk också ett av världens mest sjukskrivna?

Det fanns anledning att ta utvecklingen på allvar. På 30 år fördubblades antalet förtidspensionärer till 550 000. Och för varje år som gick pensionerades ytterligare tiotusentals personer bort från arbetsmarknaden.

Var sjunde person i arbetsför ålder var varje dag sjukskriven och de som kritiserade systemet kunde inte utan fog hävda att systemet i praktiken användes för att dölja hög arbetslöshet.

Den socialdemokratiska regeringen lät Anna Hedborg genomföra en socialförsäkringsutredning som bland annat skulle utreda om det fanns en ”glidning i sjukdomsbegreppet”.

Det skulle visa sig att Fredrik Reinfeldt, moderatledare sedan 2003, hade liknande tankegångar.

25 augusti 2005. På partistämman i Örebro lanserade Reinfeldt de ”nya” moderaterna.

Han pratade om att göra något åt utanförskapet. Sjukförsäkringssystemet behövde, menade moderatledaren, reformeras. Människor behövde hjälp att komma tillbaka till arbetslivet, det nuvarande systemet slog i stället ut dem.

Planen var att detta skulle bli en viktig stridsfråga för alliansen i valrörelsen 2006.

Men frågan hamnade till slut i skymundan av jobben, något som inte hindrade alliansen från att vinna valet.

Men sjukskrivningskrisen var sannerligen inte över.

Dagarna efter valet kom nya siffror från Försäkringskassan. Varje dag var i snitt drygt 200 000 människor sjukskrivna, nästan dubbelt så många som före den kraftiga ökningen i slutet på 1990-talet.

Svensken var i genomsnitt borta 40 arbetsdagar om året och alliansen tillsatte en socialförsäkringsutredning.

Utredningen ledde till ett förslag som alliansens fyra partiledare kunde enas om och efter sedvanligt tröskande i riksdagen trädde reformen i kraft 1 juli 2008.

Den innebar bland annat att ersättningen för sjukpenning sänktes från 80 till 75 procent och införandet av fasta tidsgränser för hur länge en person skulle gå sjukskriven utan att arbetsförmågan prövades.

Redan efter tre månaders sjukskrivning skulle arbetsgivaren undersöka om det gick att ge den sjuke nya arbetsuppgifter.

Och den onda cirkel som ledde till alla förtidspensioneringar skulle brytas genom att den sjuke prövades mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar.

I en debattartikel slog arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann fast att en ny tid var här, att det var dags att göra upp med ett socialdemokratiskt Sverige där 140 personer förtidspensionerades varje dag.

Men en reform som av borgerliga politiker beskrevs som en av de stora i svensk socialpolitisk historia skulle visa sig bli en mardröm för regeringen.

När de skärpta reglerna började slå igenom och få ansikten ett antal månader senare blev det tydligt att konsekvenserna blev orimliga.

Det blev stora rubriker när en läkare slog larm om att svårt sjuka cancerpatienter tvingades tillbaka in i arbetslivet. Män och kvinnor trädde fram i tidningar, radio och tv och vittnade om ett omänskligt bemötande av Försäkringskassan.

Aftonbladet började granska reformen under vinjetten ”Nya tuffa Sverige”, en vinjett vi ännu använder oss av och som är allt annat än populär i borgerliga kretsar.

Regeringen tvingades till snabb reträtt och undantog de sjukaste cancerpatienterna från reglerna.

Men det löste inte många problem. Nya grupper sjuka trädde fram och berättade om sin svåra situation.

Oppositionen vädrade morgonluft och krävde att reformen skulle rivas upp.

Alla negativa rubriker gav givetvis även utslag i opinionsmätningarna.

I vissa mätningar var det rödgröna blocket nästan 20 procent större än alliansen.

På en månad övergav enligt beräkningar 360 000 människor sin tro på alliansen på grund av de nya reglerna.

Två år efter valet tycktes regeringen ha hamnat i ett permanent politiskt utanförskap och socialförsäkringsutskottet fick i uppdrag att snabbt se över lagen.

Räddningen blev paradoxalt nog finanskrisen, som bröt ut i USA i mitten av 2008 och snabbt spred sig över världen.

Banker, finansinstitut och försäkringsbolag fick enorma problem och journalisterna fick annat än sjukregler att tänka på.

Finansminister Borg varnade för att krisen skulle slå mot Sverige och gjorde ett handlingskraftigt intryck.

Med hjälp av skicklighet, hårt jobb och tur drabbades Sverige inte alls i samma utsträckning som stora delar av västvärlden.

Under valrörelsen 2010 hade vinden vänt och trots att Mona Sahlin gång på gång försökte påminna om sjukvårdsreformen kunde Reinfeldt och hans kollegor i alliansen enkelt ta hem segern.

Sjukförsäkringsreglerna är dock ännu ett problem för regeringen. Visserligen har antalet långtidssjukskrivna nästan halverats sedan reformen genomfördes, men kritiken har inte tystnat.

När det inte är fackföreningsrörelsen som slår larm om konsekvenserna så ger sig Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender in i debatten och säger att det är svårt att tolka lagen.

I november förra året förklarade nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson att sjukförsäkringen skulle ses över.

I går presenterade han sin översyn. Han sa att kritiken varit berättigad och att förbättringar ska genomföras.

Frågan är om det räcker för att bota regeringens huvudvärk.

Oisín Cantwell

Vad?

Regeringen backar från de hårda sjukreglerna. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson presenterade i går förbättringar.

Hur?

Fyrkantigheten i bedömningarna ska bli mindre, möjligheterna till individuella prövningar större.

Varför?

Socialförsäkringsreformen har med orimliga krav på svårt sjuka människor blivit regeringens största problem.