Personligt eller privat?

"Huuuur kan du?", gastar en jobbarkompis till mig. "Lägga ut hela ditt liv på nääääätet", fortsätter han.

Det är min dagbok det handlar om, öppen att läsa för vem som helst. Den innehåller dagliga notiser om sex, tårar, ångest, små skutt av glädje, mc-turer, trädgården, böcker, koltrastar, feminism, kvällskurser, trötthet, jobbet och tonårsbarnet. Med andra ord inget speciellt udda eller annorlunda.

Numera försöker jag förklara att det är skillnad mellan privat och personligt och skulle det jag skriver på nätet vara hela mitt liv skulle det vara allt bra torftigt.

"Hur kan du skriva om sex, det är väl ändå en privat sak?"

Jo, det är sant, men det beror även på hur man skriver om det. De gånger jag skrivit om hur trött jag är på sex och tidningarnas tips om olika ställningar, blir jag bombaderad av mail från både män och kvinnor. De känner sig helt plötsligt normala och jag med dem. För om man får höra eller läsa att många andra har det likadant känner man sig plötsligt helt ok.

När jag skriver att jag är så ledsen och deppig att jag inte kan sluta gråta, visar det sig att jag är långt ifrån ensam. Mailen väller in i mängder.

För ett år sedan hade jag det jobbigt när min Kärlek åkte till USA för en lång tid. Eftersom jag är en praktiskt lagd människa beställde jag tid hos en läkare för att få något lugnande, för inte kunde jag sitta och snörvla på jobbet? Hemma gick det bra för då var det ingen som såg mitt uppsvullna hästansikte men på jobbet? Nej! Där sprang mycket chefer, kunder och tekniker, det skulle helt enkelt inte passat sig med en snörvlande hästlik kvinna på plats.

Läkaren gav mig, till min stora förvåning, fyra paket Sobril. Där stod jag, med hakan nere vid knäna, och löste ut de första paketen. Jag som trott att jag skulle få tigga mig till tio tabletter för att ha vid tillfällen som kändes krisartade.

När jag skrev om det i min dagbok kom där mail från människor som smugit med sitt behov av lugnande och som önskade att de kunde berätta lika öppet som jag.

Kanske har jag genom min dagbok kunnat få någon människa att sluta skämmas över behovet av lugnande. Slipper man skammen kanske man slipper en och annan Sobril också!

När jag var upprörd efter ett gräl med min tonårsdotter (hon lånade mina strumpor utan lov - vilket är en petitess men det var droppen som fick bägaren att rinna över), fick jag ett gensvar från många tonårsmödrar som med stora skratt kände igen sig. Härligt, säger jag!

Ibland skriver jag om Den Stora Sorgen som jag bär på. Oftast är den ytterst liten och ger sig inte till känna. Stundtals är den stor och skuggar mycket av glädjen som trots allt finns där. Desto mer jag skriver om Den Stora Sorgen ju mindre blir den. Försök själv! Genom att skriva blir konturerna klarare och inte lika farliga, det man känner igen är alltid lättare att tackla.

Att skriva är att lära känna sig själv. Genom att skriva fritt kommer ibland saker fram som jag inte trodde hade någon betydelse alls. Det är det bästa med att skriva. När man som jag, lägger ut det man skriver på nätet, får man dessutom gensvar - det är det näst bästa!

EvaP - som pratar en hel del också.