Hon är för bra för att vara sann

”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.

Men ordet brukade betyda något annat.

Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler. 

I dag: Zandra Lundberg om Madonna.

Jag satt på en racklig plaststol på en minimal balkong och var småfull på rödvin som smakade plåt.

Min dåvarande pojkväns playlist skrålade med ihåligt laptopljud.

Bruce Springsteen, Dire Straits, Tom Petty.

Omsorgsfullt baddade jag brännskadorna från dagens beachpressande med yoghurt i den grekiska solnedgången.

”Vad är det här för skit?” muttrade jag när det dök upp en poppig 80-talslåt bland gubbrocken.

”Det är något med Madonna som hamnat där när morsan plockat låtar till fel lista” svarade han, scrollade neråt och klickade bort det gälla trallandet.

Bruce Springsteen började humma om arbetarklassens öde.

”Vänta, byt tillbaka!” uppmanade jag med en nyfödd upphetsning. Och jag lyssnade på låten igen. Och igen. Och igen.

Fyra år senare är Madonnas ”Borderline” fortfarande min favorit.

Så enkel, så genial.

Jag hade aldrig gillat Madonna.

Å andra sidan sträckte sig mina kunskaper till att hon onanerar på scenen med seniga åderarmar, dyrkar någon humbugreligion och att hon någon gång lagt vantarna på en 15-åring vid namn Jesus. Eller ja. Toyboyen kanske inte var 15 år på id-kortet, men om jag vore

butikspersonal hade jag i alla fall bett honom visa legitimation vid kassan om han langade upp en energidryck på bandet.

Hur som helst. Madonna var, i mina ögon, en desperat botoxad 50-åring som åmade sig i en rosa body i ”Hang up”-videon och ägnade sig som så många andra kändisar åt att samla på afrikanska barn.

Inget att hänga i julgranen alltså.

Och hennes 80-talsdängor! Fy fan! Det var sånt mamma och hennes väninnor sjöng med i när de rökte under fläkten, fnittriga på vitt vin efter sina räkfrossor på 90-talet. 

”Pinsamma ni är” brukade jag gnälla.

Paradoxalt nog är det just Madonnas 80-talsera jag snöat in mig på.

Ett år innan Madonna slog igenom plåtades hon i New York av fotografen Richard Corman. De här bilderna är allting jag kommit att älska med Madonna nerkokat i drygt hundra bilder.

– Bilderna fångade energin och vitaliteten hos en kvinna som bestämt sig för att bli en legendar, har Richard Corman sagt.

På en av de svartvita bilderna står hon i ett skitigt kök nonchalant lutad mot en spis med huvudet på sned. Hon har på sig en v-ringad vit t-shirt och stentvättade jeans med ett gäng nitbälten virade kring midjan. Ögonbrynen är grova och håret är blekt, yvigt och tyglat med en röd rosett.

Jag är inte mycket för stilförebilder. Jag kunde inte bry mig mindre om vad Elin Kling eller Columbine Smille hajpar för genomskinliga Top-shop-skynken i sommar.

Men Madonnas look under tidigt 80-tal – den slår alla photoboothburna modebloggerskor och rangliga catwalkmodeller jag konsumerat genom åren. Med hästlängder.

Madonna är som en bångstyrig tonårstjej. Du kan säga åt henne vad hon ska göra och hon kommer antagligen att göra precis tvärtom. Och hon kommer garanterat att tugga tuggummi när hon gör det.

Uppmana henne att klä på sig – hon klär av sig.

Be henne att spela mindre på sex – i nästa sekund står hon och åmar sig i en svart korsett för en 12-åring i ”Open your heart”-videon.

Hon är självständig. Stark. Intensiv. Mäktig. Hon ger fan i allt men bryr sig på samma gång. Hon var girl power långt innan Spice Girls kom med sina platåskor och började sträcka ut tungorna.

Madonna påminner om en sagofigur. Hon känns för bra för att vara sann.

Och för allt det här älskar jag henne.

Förutom sångerska titulerar sig Madonna även skådespelerska.

Det borde hon inte göra.

Det sägs att hon fick några hundra dollar för att visa brösten i den smala filmen ”A certain sacrifice” från 1979.

För de pengarna borde hon ha köpt sig något fint och fortsatt med musiken som om ingenting skulle ha hänt.

Hon har ungefär lika lite skådistalang som en kaviartub. Men man måste ändå ge henne kredd för att hon inte har gett upp. Över 20 filmer har det blivit – trots att hon gång på gång blivit utsedd till Hollywoods sämsta skådespelerska.

En enda film klarar jag av att se utan skämskudde – det är ”Susan var är du?”. Skådespelarinsatsen är som vanligt stiff och skrattretande, men hon ser i alla fall jävligt cool ut under tiden.

Men alltså, lite skit kommer man undan med.

Speciellt om man som Madonna har bestämt sig för att bli legendar.

Och faktiskt blivit det.

Zandra Lundberg

Det här är Madonna

 Den 52-åriga artisten föddes i Michigan.

Hennes riktiga namn är Madonna Louise Veronica Ciccone.

Under sin karriär, som tog fart med debutalbumet ”Madonna” 1983, har hon ständigt förändrat och förnyat sin stil och sitt sound.

Madonna har varit gift med skådespelaren Sean Penn och regissören Guy Ritchie.

Förutom sångerska och låtskrivare kan Madonna också lägga till skådespelerska på cv:et.

3 grymma videor

”Borderline”

Madonna studsar omkring bland streetdansare i spretigt blekt hår och en pösig jeansväst. Videon återspeglar det liv hon levde innan hon påbörjade sin musikkarriär, det sägs bland annat att hon åt ur soptunnor.

”Frozen”

En på alla sätt väldigt ångestdrypande, obehaglig men snygg video där Madonna leker hennatatuerad gothare i saltöken.

”Into the groove”

Snygga klipp ur filmen ”Susan var är du?” med Madonna i en av rollerna. ”Jag känner mig efterbliven när jag sjunger ’Into the groove’, men folk verkar gilla den” har Madonna sagt i en intervju i Rolling Stone.

3 tydliga kännetecken

De vältränade armarna

Under 00-talet blev Madonnas armar smalare i takt med att de blev alltmer muskulösa. Det har spekulerats hejvilt huruvida stjärnan lider av en ätstörning eller inte.

Rosetten

Under tidigt åttiotal tog Madonna ofta en rosett till hjälp för att få bukt med sin yviga permanentman.

Hatten

Madonna är förtjust i huvudbonader. Den svarta hatten åker på frekvent under hennes karriär.