Ny sång för Syrien

Petter Larsson förklarar bakgrunden till den blodiga sommaren

Efter fem månader av folkliga protester slåss den syriska ­regeringen nu för sin överlevnad.

Man bombarderar upproriska städer och kvarter. Säkerhets­tjänsterna skjuter mot demonstrationer. Den arabiska våren har blivit en blodig sommar.

De som trodde att Syriens stenhårda polisstat och internt populära utrikespolitik med udden riktad mot Israel och USA skulle rädda landet undan för­ändring underskattade kraften i den arabiska revoltvågen. Människor har insett att alternativet inte måste stavas kaos ­eller islamism. Det finns ett före och ett efter Tunisien och Egypten.

– Om jag åkte till bokmarknaden i Kairo med en säck pengar skulle jag inte köpa en enda bok skriven före 2011, säger den syriske demokratiaktivisten Khaled El Ekheytar. De kan inte hjälpa oss att förstå vad som händer i arabvärlden nu. Vi behöver nya begrepp, nya sätt att skriva. Vi behöver nya sånger.

Det finns, tror han, inga reformer som kan stilla protesterna längre, ingen återvändo från revolutionen.

Det hade­ kan­ske gått i vintras, när det handlade om mindre demonstrationer kring många olika ­frågor, till exem­pel protester mot ovanligt korrupta lokalpolitiker eller mot niqabförbudet för lärare.

Då gjorde regi­men en del efter­gifter. Men framförallt slog man ner stenhårt på protesterna. Så har man gjort i decennier och det har fungerat. Folk har skrämts till lydnad av säkerhetstjänsternas våld.

Nu blev effekten den motsatta: radikali­sering. Regimvåldet blev den förenande frågan för oppositionen. Så skapade ­regeringen sina egna dödgrävare.

– Folk insåg att om regeringen kan ­skjuta ihjäl sina egna medborgare för att de ropar på gatorna, så har den förlorat all trovärdighet, säger Khaled El Ekheytar.

Bakom missnöjet ligger inte bara årtionden av hårt politiskt förtryck, utan också­ de senaste årens försämrade ekonomi.

När Bashar Assad efterträdde sin far Hafez år 2000 började regimen plötsligt tillåta diskussioner om tidigare för­bjudna ämnen, som det mångåriga undantags­tillståndet och Baathpartiets ledande roll. Men Damaskusvåren tog slut. 2004 var öppenheten över.

– Det var bara ett sätt för Bashar att bli populär, att rikta bort fokus från att ­Syrien hade blivit ett arvkungadöme, ­säger Khaled El Ekheytar.

Samtidigt liberaliserades ekonomin. Små grupper i städerna gynnades, men välfärden rustades ner, särskilt i provinserna. Landsbygdens folk drevs till storstädernas fattigområden, arbetarnas och tjänstmännens löner har stått stilla – medan priserna skenat.

Här finns missnöjets sociala kärna, analyserar tankesmedjan International Crisis Group i två aktuella, välunderbyggda rapporter. Baathpartiet, som en gång tog makten med stora delar av ­arbetarklassens och provinsernas folk i ryggen, har tappat greppet om sin väljar­bas. Medlemmarna är passiva, lokalerna står tomma. Och nu drabbades partiets naturliga anhängare stenhårt av liberali­seringen – och bytte sida.

Man ska naturligtvis inte dra en sådan parallell för långt, men visst går ­tanken till ett västeuropa, där en allt mer marknads­liberal och elitdominerad social­demokrati förlorat kontakten med sin väljarbas, vilket öppnat fältet för den högerradikala frammarschen.

Khaled El Ekheytar säger omvänt att de modesta reformerna gav den unga genera­tionen ett ökat handlings­utrymme, en smak för frihet.

– Revolutionen visar att öppningen bar mer frukt än någon hade räknat med.

I motsats till Crisis Group, som anser­ att oppositionen domineras av unga, men ganska fattiga och ofta konservativa grupper, säger han att det är den unga medelklassen, internetgenerationen som förlorat hoppet om en framtid i landet, som driver protesterna.

Att analyserna går isär är inte konstigt. Av allt att döma består opposi­tionen av många ­olika grupper som i dag främst förenas i hatet mot säkerhetstjänsterna och viljan att störta regeringen.

Khaled El Ekheytar talar om ett nytt ansvarstagande, där unga människor ­inte längre skyller på vad som gick snett i historien, utan tar sitt öde i egna händer. Och om en regim vars ­gamla propagandatrick fungerar allt sämre.

Regeringen har ofta spelat­ på de många minoriteternas rädsla för att hamna i det sekteristiska våld som präglat Libanon i decennier och Irak under senare år. Man har varnat för att väpnade islamister driver på protesterna och att landet skulle kunna hamna  i inbördeskrig. Det är ­också

ett sätt att åkalla spökena­ från det misslyckade upproret på 80-talet, då ­Muslimska brödraskapet tog till vapen.

Att det förekommit ­väpnade angrepp på säkerhets­styrkorna är nog klart, liksom att det finns ­islamister bland demonstranterna.

Men Khaled El Ekheytar ger inte mycket­ för skrämselpropagandan.

– Varför har vi alla dessa videor av när säkerhetstjänsten dödar och miss­handlar folk, och inte en enda där salafisterna skjuter på armén? Vi vill också­ veta mer om islamisterna, för om de ger sig in i den här revolutionen så ska vi isolera dem – om de nu existerar. Men ­regeringen släpper inte in medierna.

– Man har alltid talat om Irak och Liba­non som avskräckande exempel. Men vi har lärt oss. Jag menar inte de intellektu­ella, utan de vanliga människor som nu överraskat världen med sitt mod. De har inte levt några konstiga djurliv där de ­bara äter och sover. De har sett Irak och Libanon och jag tror att slutsatsen de ­dragit är att de inte kommer att låta det hända här. Libanon och Irak är inte våra enda grannar. Via internet har vi gränser mot Tunisien nu. Och Egypten, Libyen, Jemen, Bahrein.

– Jag kan prata med folk i Kairo lika enkelt som om de stod nere på gatan och jag kan se Tunisien från ­Damaskus.

Regeringen har också iscensatt stöddemonstrationer som dragit miljoner anhängare. Armén och säkerhetstjänsterna är ännu lojala. Och oppositionen har svårt att mobilisera i storstäderna Damaskus och Aleppo.

– Men om de tror att de har folkligt stöd, varför då inte gå till val, i stället för att skjuta folk? säger ­Khaled Elekheytar.

Själv är han övertygad om att oppositionen har majoriteten i ryggen, men att risken för att bli be­skjuten, kidnappad eller arre­sterad håller många borta från att delta i protesterna. Särskilt som det inte finns något skydd i form av utländsk mediebevakning.

– Vi kan inte  begära att folk ska demonstrera bara för att visa att vi har mer folk på gatorna än Bashar.

Som exempel berättar han om staden­ Hama, ett tidigare islamistiskt fäste,­ där tiotusentals människor dödades

i landets värsta massaker när det ­Muslimska brödra­skapets revolt slogs ner 1982. ­Hama var bland de sista ­städerna att ansluta sig till det nu på­gående upp­roret, kanske för att alla ­fruktade en ­repris. Reger­ingen höll tillbaka sina ­styrkor och gick förhållandevis varligt fram. Men när de lokala myndig­heterna i praktiken­ ­tömde staden på säkerhets­styrkor ­fylldes gatorna av demonstranter. Det visar, ­menar Khaled El ­Ekheytar, att det bara är rädslan som håller folk tillbaka.

– Det är en revolution som också är ­riktad mot den inre rädslan. Man deltar ju inte i en revolution för att man vet att den kommer att lyckas. Det är ­ingen inve­stering som ska ­betala sig på ett eller två ­eller tre år. Det är något man känner att man måste göra just nu.

Petter Larsson