Nu blommar det

Göran Greider inspireras och irriteras av en lite nördig bok

helskärm

Vad är en blomma? I ett universum som nästan uteslutande består av tomrum och död materia – en dyster tysk filosof liknade en gång träffande världsalltet vid en ändlös, övergiven industrihall – är det förvånansvärt att något sådant som blommor finns. Kylskåp, steklar, vampyrer, garderober eller japanska kärnkraftverk är det i grunden inget överraskande alls med, men den första snödroppen inrättar plötsligt en ny realitet. Lars Norén skrev i sin dagbok om irisen i sin gotländska trädgård, att den överväldigas av sin egen skönhet.

Se blomman heter en bok om blommor som författaren Kerstin Ekman och idéhistorikern Gunnar Eriksson skrivit tillsammans. Och den är just skriven tillsammans; i ett enda flöde av loögda strövtåg och kulturhistoriska muddringar dyker blomsymbolerna för manligt och kvinnligt upp enbart då ordet ”jag” sägs ut. Texten blir därmed lika underbart svåridentifierad som en växt kan vara när man ska hitta den i en flora. Ekman och Eriksson träffades på en naturstig på Heidenstams Övralid för några år sedan. De kom efter sällskapet de gick med när de lutade sig ner mot växter de urskiljde vid stigens kant – ekbräken! skogsbingel! – och fann en gemenskap.

Ekman berättar att hon alltid varit en ensamvarg i botanikens värld och att hon upplevt blomsterproffsen som mästrande. Som skolbarn i Katrineholm fick hon en snäsig jantekommentar från sin lärarinna, när hon efter sommarlovet kom till skolan med ett herbarium med alltför många insamlade växter: ”Men då får du minsann lära dig namnen på allihop!” Ludvikasonen Gunnar Eriksson hade mer tur när det gällde att ”skolas in i extaserna”. Men också genom hans blomsterpassion går ett stråk av ensamhet: i lunden där han på dagen misslyckades som fotbollsspelare kunde han ensam på kvällen hitta spännande växter. Ja, det räcker med doften av gatkamomill för att något ska röras upp inom honom: minnen av skolgårdar där oroliga och kanske hotfulla fötter trampade fram de fräna dofterna.

Det är något absolut rörande med deras väg in i botaniken. Att båda är lite till åren bara ökar min känsla för dem; de har sina minnen av växtpressning och herbarier (som jag inte alls har) och förargas över en värld där människor tror sig ha all världens rikedomar på bara ett musklicks avstånd. Då och då känns det litet gubbigt och gummigt, en smula för lärt och kultiverat. Är det aldrig någon som blir förbannad på blommor? Men jag ser dem framför mig i skogsbackar, intill rikkärr eller på skräpmarker. Där tassar de runt, sökande efter det ”oseddas paradis”, alltså någon rar växt som helst ingen skådat förr i trakten.

Det är en dröm om det jungfruliga, paradiset där inga människoögon kontaminerat det växande. I det inledande avsnittet om nationalparken Padjelanta skildras den typiska botaniska blicken hos en Olof Rudbeck, en Göran Wahlenberg eller en Sten Selander när de i mygghelvetet under olika sekler söker det jungfruliga, trots att det egentligen rör sig om urgamla kulturlandskap, fastän för samerna, inte storsamhällets växtjägare. Men de är förstås likadana själva. Ekman hittar en sommar för fyrtio år sedan en vattenaloe, även kallad dyborre, flytande i en tjärn i en Roslagsskog. Hon är ”uppskärrad av lycka”. På Erikssons stövel fastnar en sommardag i Grangärde finnmark en ytterst sällsynt topplåsbräken; först när han ska lyfta det sista benet in i bilen och fara från växtlokalen får han syn på exemplaret.

Själv har jag svårt att se blommor på det där sättet. Jag menar ju att paradiset faktiskt var befolkat av människor och håller mig rentav med teorin att hela biosfären numera bör betraktas som en enda stor trädgård: vi är, var och en av oss, dömda att vara trädgårdsmästare.

Lite nördiga är de allt, ungefär som

ornitologerna med sina sekter till nummerklubbar. Flyr vi in i botaniken undan allt elände, frågar de sig emellanåt.

Ibland tror jag nog att de gör just det; vad är väl botanik mot klimatlära? Linné mot molekylärbiologi? Men saken är den att de smiter iväg till en utsiktspunkt över skapelsen som i slutändan ger deras ärende ett slags radikala förtecken: detta är den biologiska värld vi måste lära känna, förstå och älska, fastän just Sverige geologiskt bara är en ”grusbank just uppstigen ur havet som bara haft några få

millennier på sig att befolkas av levande varelser”.

Jag tror att Se blomman kan ha en förlösande verkan på många som nu står här och ser markerna vakna upp. Någon månad till och vi konfronteras, nästan vanmäktiga, med vad som kunde kallas den gröna väggen: allt det här som växer, tallöst, namnlöst, liksom oåtkomligt. Så vad Ekman och Eriksson egentligen berättar om är hur de mirakulöst, om än lugnt och stilla, kliver rakt igenom denna gröna vägg – där dörrarna utgörs av namnen på växterna.

Namnen är ”fästpunkter i det gröna virrvarret”. Kanske kan vi, menar de,

bara bry oss om en hotad art om den har ett namn. Vad heter du? är den nyfikna fråga som ljuder

i skapelsemorgonen.

SAKPROSA

» Se blomman

Kerstin Ekman

Gunnar Eriksson

Albert Bonniers förlag

Göran Greider