För tidigt att ropa katastrof

Vulkanutbrott i Grimsvötn på Island.

Precis som i fjol då det small i Eyjafjallajökull står flygplanen på marken.

Vissa hojtar redan om KATASTROF!

De vet inte vad de talar om.

helskärm

Andra vulkaner har exploderat på Island. Vid Lakis utbrott 1783 dog tiotusentals människor runt om i Europa. De dukade under av hunger och av sönderfrätta lungor.

Utbrottet satte i gång den franska revolutionen.

Det som händer i dag på Island är ingenting.

Och Laki kan smälla igen.

Vulkanutbrottet i Grimsvötn ställer till det för flyget.

Samma sak gällde utbrottet i Eyjafjallajökull i fjol.

Folk påverkades på ett sätt som aldrig förr.

Vi blev sittande på flygplatserna. Vi kom kanske aldrig i väg på semestern.

Det var inget vidare.

Hade utbrottet skett bara 50 år tidigare hade vi inte märkt någonting. Då reste vi inte lika mycket och framför allt reste vi inte med ömtåliga jetflygplan som inte tål vulkanaska.

Men – ingen dog. Utom kanske någon stackare som fick hjärtsnörp av flygplatsstress.

Den 8 juni 1783 kände den isländske prästen Jón Steingrimsson marken gunga under fötterna.

Han hade känt skakningarna i flera dagar där på den lilla prästgården i Kirkjubæjarklaustur på södra Island.

Antagligen anade han vad som var på gång. Vulkanutbrotten hade ju kommit med jämna mellanrum på Island sen ön koloniserades.

Och alla visste ju att vulkanen Hekla lite västerut var nedgången till Helvetet.

Men nu fick han plötsligt se helvetets verkliga portar öppna sig.

Det han såg hade ingen annan sett.

Eld och lava sprutade upp ur tio enorma revor i marken. De längsta var bortåt en halv mil långa. Sen öppnades mängder med ”små” kratrar.  135 stycken ...  Det var som att titta bort mot ett hav av eld. Eller en enorm flod. Sentida beräkningar visar att det vällde upp 6?000 kubikmeter lava – i sekunden.

Mer gift faller från himlen än vad någon människa kan förstå, aska, svavel och salpeter blandat med sand. Vattnet har blivit ljusblått, växterna har vissnat och den hemska luften gör det så svårt att andas att många äldre endast med möda orkar fylla sina lungor till hälften, skrev han senare.

Och det bara fortsatte och fortsatte.

Efter några veckor samlade han församlingsborna till en mässa i kyrkan eftersom han trodde att det var sista chansen att hålla högmässa innan kyrkan förstördes. Den gick till historien som Eldmässan i Kirkjubæjarklaustur.

– Kyrkan skakade och gnisslade, berättade Jón senare.

– Lavan vällde ned för älvdalen utanför.

– Men jag var aldrig rädd. Både jag och församlingen var beredda att ta emot vad Gud skickade på oss.

– Gud hörde våra böner. Lavan stannade upp. Sen byggde den upp lager på lager.  Vattnet vällde ner från åarna och sjöarna och kylde av den. Ära vare Gud i höjden.

Jón var mannen som höll ihop hela landsändan. Han blev känd som ”Eldprästen” och hans vittnesmål från utbrottet är standardläsning i de isländska skolorna än i dag. Men utbrottet fortsatte. Askan ödelade fårens betesmarker. Gaserna förstörde folks andningsvägar. Det blev naturligtvis hungersnöd. Den värsta i mannaminne.

10 000 islänningar – var fjärde – dog. Det var faktiskt så illa att den danske kungen övervägde att evakuera alla överlevande islänningar till Jylland.

Redan efter två dagar hade askmolnet, mättat med svavel, nått Irland, Färöarna, Skottland och Norge.

Den 24 juni nådde det Finland. Det kom snart rapporter nerifrån Balkan.

Pressen beskrev blodröda soluppgångar och solnedgångar som man aldrig sett tidigare.

Och molnet var så tätt att man kunde titta rakt in i solen utan att bli bländad mitt på dagen. I Frankrike.

På Irland slog potatisskörden fel.

I juli hade molnet nått Kina.

Det blev kallt och missväxt i Europa. Det sura regnet förstörde stora skogsområden.

Den japanska risskörden slog fel och landet drabbades av en av de värsta hungerkatastroferna någonsin.

Folk dog som flugor.

Hela byar i Alaska utraderades. Knappt någon plats norr om den 30:e breddgraden undgick att påverkas.

”Hästarna förlorar hull, hårda svulster bildas runt lederna. Fåren svullnar över hela kroppen och blir så fulla av gift att folk dör av att äta det kött som ännu finns kvar på dem”, skrev Jón Steingrimsson förtvivlat.

Han visste det inte då, men folk och fä drabbades bland annat av fluoros och andra förgiftningar som försvagade hela organismen på ett livsfarligt sätt.

I England beräknar man att giftmolnet från Island ”sandsommaren 1783” direkt eller indirekt tog livet av upp till 25?000 människor.

En katastrof som saknar motstycke.

I Frankrike var motsättningarna stora, folkets vrede mot adeln och det vidrigt lyxiga hovet växte. Men än var läget inte akut. Folk hade fortfarande nästan tillräckligt att äta.

Men askmolnet förvärrade – och förändrade allt. Bara några år efter utbrottet fick folket nog och franska revolutionen bröt ut.

Vintern 1783 blev fruktansvärd på Island. Den var kallare än på länge och folk svalt.

Runt Laki dog två av tre människor. Området var inte ens på den tiden särskilt tätt befolkat. Men 20 bondgårdar försvann under lavan.

Den 7 februari 1884 var själva utbrottet över.

Det blev tyst.

Det enda som hördes var den isande vinden, fårens ynkliga bräkande och människors jämmer i byarna.

Hälften av alla kor hade dött. Två tredjedelar av alla hästar var döda.  Bara en femtedel av alla får var kvar.

Den klimatpåverkan som Laki orsakade på norra halvklotet var den största på 1?000 år.

Och det kan hända igen.

Den dagen får vi annat än flygtidtabeller att bekymra oss över.

Svante Lidén