Vi gillar Laleh som vi gillar marmelad på klämflaska

Zandra Lundberg

helskärm

Marmelad ska finnas på klämflaska.

Om några år kommer vi antagligen hånskratta åt att man en gång i tiden fipplade upp ett lock och duttade med sked som nån annan idiot.

Livet är ett ständigt sökande efter enkla lösningar och sedan dör man.

Simpelt skareva.

Det där livsfarliga bukfettet ska helst vara bortbantat för tre veckor sedan.

Gärna med en kravmärkt diet som varken kräver motion eller någon drastisk förminskning av portionsstorlekarna.

Enkelheten är orsaken till vinterns mest smittsamma sjuka. Laleh-febern som folk yrar omkring med.

Min kollega Niklas skrev det väldigt träffsäkert på Twitter häromveckan:

”Står i kön till kassan på Ikea när det plötsligt slår mig. Alla runt om mig har i helgen tänkt: ”’Vad duktig hon är, den där Laleh.’”

För det är ju så, nu gillar alla Laleh.

För det är ju så enkelt att gilla Laleh.

För några år sedan var det knepigare.

Trots att hon var en lika briljant artist då som hon är i dag så var man tvungen att aktivt söka upp henne.

”Live tomorrow” spelades om och om igen på radion och jag är övertygad om att många nickade gillande.

Hon prisades på Grammisgalan och vi på Aftonbladet kastade rockbjörnar efter henne.

Sen då?

Sedan var det ett gäng tappra jävlar som tog reda på vem hon var, sökte upp och utforskade hennes musik.

Resten av oss fortsatte bara vidare i livet med P3:s eller kanske Mix Megapols radioskval i bakgrunden.

Kanske rynkade vi lite bekymrat på näsan när Laleh flippade i den där talkshowen med Stina Dabrowski. Den där gången när hon brast ut i sång i stället för att svara på frågor.

Men nu.

Nu när TV4 ställt henne mitt i våra vardagsrum, dragit fram henne ur gömmorna, skuffat fram henne i rampljuset, då fattar vi.

Och det gör ju inte saken sämre att hon sjunger covers av låtar som vi redan har lyssnat sönder.

Det blir ju så ENKELT att ta till sig Lalehs artistskap då.

Så sitter vi där med vårt farliga bukfett, bland Billybokhyllorna och tycker att Laleh ”har varit en underskattad artist”.

Och så har det blivit klämflaska av alltihop.

Lata jävlar, det är vad vi är.