– Jag var rädd att dö i sömnen

Leif GW Persson om efterträdaren som snackar skit, nya boken – och varför han funderade på att giftmörda sin mamma

Leif GW Persson, 66, var nära att dö i sin egen säng en trettondagsafton.

Men det är inte det han minns som sitt livs största drama.

Det är när han fick sparken och blev allmänt uthängd.

– Jag höll fan på att ta livet av mig.

Han kommer instrosande i vit linnekostym och ber om ursäkt för att han är sen, trots att det bara handlar om fem minuter.

Polisprofessor Leif GW Persson har själv valt plats för intervjun – restaurang Pontus på Brunnsgatan i Stockholm.

Han säger att det är hans stamställe. Han skojar inte.

I ett av hörnen, under vinkylen med utsikt in i det ångande köket, finns ett litet hörnbord med en stående bokning åt Leif GW Persson. På en liten silverplakett på väggen står hans namn ingraverat. Under hänger ytterligare en plakett.

– Det är någon före detta jäkla börsmäklare. Jag ska skruva ner den där vid tillfälle, säger Leif GW Persson.

Han beställer in champagne och nässelsoppa och ber om en pappersservett att lägga snusen i.

Leif GW Persson har precis kommit tillbaka från Gävle där han spelat in sista avsnittet av ”Sommarmord” som hade premiär på SVT 6 juli.

I höst är han aktuell igen i ”Veckans brott”.

Hur trivs du med att göra det?

– Camilla Kvartoft är bra. Samtidigt saknar jag Hasse Aro.

”Efterlyst” med?

– Ja.

Vad tycker du om ”Efterlyst” som det är nu?

– Hasse är bra men den där Lindström... Det är tur att han inte är kärnfysiker, då skulle härdsmältan vara en del av vår vardag. Han snackar bara en massa skit. Jag lider med Aro.

Skulle du kunna tänka dig att gå tillbaka?

– Ja, definitivt. Men det finns inga planer på det.

Jag läste att du sagt att Kim inte är din senaste fru, hon är din sista. Vad menar du?

– Även om hon lämnar mig skulle jag inte skaffa någon ny. Vi träffades 1995 på en vernissagefest. Jag kom dit med en annan kvinna. Men det tog slut i samma ögonblick som jag såg min nuvarande fru.

Så det var kärlek vid första ögonkastet?

– Inte från hennes sida men från min var det åtminstone stark attraktion från start.

Vad är det som är så bra med er två ihop?

– Hon är en begåvad kvinna, vacker och rolig att vara med. Sen gillar hon mig. Gör man inte det är det omöjligt att tillbringa mer än ett dygn ihop med mig.

Varför?

– Jag är en väldigt sluten människa. När jag jobbar kan det gå en månad utan att jag öppnar munnen om det inte är för att be om självklarheter. För att stå ut med det måste man verkligen tycka om en person.

Du har sagt att Kim räddat livet på dig.

– Ja. Det var trettondagsafton 2003. Jag fick en blodpropp i hjärnan och slutade andas. Det var hemma i sängen men hon upptäckte det snabbt. Jag brukar snarka men så blev jag alldeles knäpptyst. Hade jag varit ensam hade jag dött.

Hur förändrade det dig?

– Det var då jag skärpte till mig på riktigt första gången. Innan dess hade jag i stort sett skitit i allt läkarna sagt åt mig och förnekat att jag inte mådde bra. Jag var inne på sjukhus en gång när jag och Kim voltat med bilen och de ville behålla mig för att hjärtat var i så dåligt skick, men jag vägrade. Den där proppen fick mig att fatta att det var dags att skärpa till mig, annars skulle jag dö. Jag åt inga mediciner innan, det gör jag nu. Blodtryckssänkande och blodförtunnande. Det är därför jag bär den här brickan.

Leif visar en silverbricka runt halsen, som han säger visar att ”de inte får skära i mig hur som helst, för då blöder jag ut”.

– Det goda med allt är att jag kapitulerade inför läkarvetenskapen. Det som inte var så bra var att jag i ett år efteråt hade ett helvete att somna om nätterna. Jag vågade inte släppa taget, jag var rädd att sova ensam, att dö i sömnen.

Har den skräcken släppt?

– Ja, det har den. Jag käkar ju mina mediciner.

– Men fan, nu byter vi ämne. Det är så tråkigt att snacka sjukdomar. Man blir inte bättre av det.

Okej. Vad är det med brott som alltid fascinerat dig, för vad jag förstått var du kvarterets Kalle Blomkvist?

– Jag är barnslig. Sen innehåller det ett moment av sanningssökande. Jag har alltid varit intresserad av problem, sudokun och gåtor. Brott innehåller en kombination av allt det och av människor när de är som sämst. Det är oslagbart.

Intresset för brott ledde till att Leif GW Persson 1969 fick anställning på Rikspolisstyrelsen för att hjälpa dem med statistiköverföring. Snart blev han allmän rådgivare åt dåvarande Rikspolischefen Carl Persson.

Några år senare fick han sparken med buller och bång i samband med Geijeraffären, då Palmes justitieminister Lennart Geijer utpekades i en promemoria av rikspolischefen Carl Persson som misstänkt bordellkund.

Tänker du fortfarande mycket på det?

– Ja, jag har två stora livsdramer. Det ena var när jag var tio och min pappa höll på att dö. Han fick en sprängsten i huvudet. Det knäckte mig nästan för det tog tryggheten i från mig.

– Sen dröjde det till 1977 då den där olyckan Peter Bratt ringde mig och jag i min enfald bekräftade att det där PM:et om Lennart Geijer skickats till Olof Palme. Då blev jag utpekad som källan till det. Jag fick sparken. Jag hade just köpt hus på Djursholm och hade små barn som ville ha mat. Det kom inte så lämpligt om man säger så.

Och det var ett drömjobb du förlorade?

– Jag hade nog blivit rikspolischef om jag blivit kvar. Det var för jävligt och skadade mig så in i helvete. Jag höll fan på att ta livet av mig.

Var det så illa?

– Ja, det var så illa. Jag kände att vad hade jag gjort? Jag hade under påtryckningar från en reporter använt mig av min grundlagsskyddade rättighet och bekräftat att det var sant. Jag hade inte tagit initiativet, jag hade inte beljugit någon, jag hade sagt det vi trodde, inget annat. Det var min enda insats i sammanhanget och på grund av det förlorade jag jobbet och blev svartmålad.

Det kom att dröja 14 år innan Leif GW Persson kom tillbaka till Rikspolisstyrelsen.

Tvekade du att gå tillbaka?

– Nej. Det blev ganska snabbt ordning på det där och 1978 jag kom ut med ”Grisfesten”, det årets mest sålda bok.

Så du gick från att vilja ta livet av dig till att skriva en bok som till viss del handlade om hela historien?

– Jag repade mig. Jag är väl hård kanske.

På tal om böcker. Kommer du med någon ny snart?

– I september. Den heter ”Gustavs grabb”. Min pappa hette Gustav.

En självbiografi?

– Jag trodde det till en början. Men när jag började kolla alla detaljer märkte jag att alla inte stämmer. Jag tänkte på Jan Guillou som tydligen glömt att han var KGB-agent så jag kallar det för en berättelse om en klassresa. Det är hur jag ser på det och uppfattat det.

Är det från din barndom och fram?

– Ja, för fan. Från första stund och fram till nu.

Har din syster fått läsa?

– Nej. Ingen läser innan det ligger på bokhandelns disk, så är det alltid. Hon har nog inget att invända. Möjligtvis om kapitlet där jag skriver om hur jag en tid funderade på att giftmörda vår mamma.

Varför funderade du på att giftmörda din mamma?

– Det fanns goda skäl. Hon var ingen rolig kvinna. Pappa var en utmärkt man, han var både pappa och mamma. Mamma var mycket frånvarande, upptagen med sig själv.

Hur har det påverkat dig?

– Jag har i vart fall inte gått runt och misshandlat och våldfört mig på kvinnor så så hårt kan det inte ha tagit mig. Men när jag var liten skapade det väl en viss oro och ångest. Ja, lilla mamma var mycket speciell.

Hade ni kontakt?

– Jag flyttade hemifrån när jag var 19. Sen höll jag mig undan. Men jag ville ha kontakt med pappa och då fick jag mamma på köpet. När pappa dog 2001 fanns det ingen anledning att träffa henne mer och det sa jag till henne. Vi hördes aldrig mer. Men jag gick på begravningen 2009.

Det låter sorgligt.

– Ja. Det handlar boken mycket om, och i stora drag är den en dyster historia. Den handlar också om hur framgång, ekonomisk och annan, gör en människa både bättre och sämre.

Hur gäller det för dig?

– Jag har nått mitt ekonomiska mål men jag har lämnat en del av mig som jag kände mig mer komfortabel med. Man reser och hamnar någonstans där man inte är riktigt hemma. Jag blev professor för 21 år sedan. Den dittills mest framgångsrika i min släkt innan var folkskolelärare i Ockelbo så då snackar vi en jävla klassresa. Jag och min släkt lever olika liv helt enkelt. Man har vunnit framgången materiellt och intellektuellt men känner sig inte riktigt hemma. Det är som att man klivit av vid fel station.

Är det något fall som förföljt dig genom åren?

– Palme.

I mars kom du med ett förslag om en ny Palmeutredning och en ny utredningsgrupp, ”sista rycket”. Vad har hänt?

– De ser ut som gökur i ansiktet när jag lägger ut texten om vad vi borde göra. Det är klart att det går att få ordning på det där. Men det är ingen som vill längre.

Vem sköt Palme då?

– Folk med anknytning till säkerhetstjänsten till exempel. Folk i hans närhet som visste att han skulle vara ute den där kvällen. Det var fler än en.

Har du fått mycket skit för dina teorier om Palme?

– Det kan jag inte påstå. Nu för tiden får jag inte skit för något. Det är väl åldern. Man blir omyndigförklarad en andra gång, man kanske har ett visst underhållningsvärde.

Finns det något i ditt liv du ångrar?

– Ja. Massor. Nästa fråga.

Finns det något i ditt liv du ångrar?

– Mina barn är stora nu och jag har aldrig slagit dem eller ens höjt rösten åt dem. Men jag är hela tiden så monumentalt upptagen med att tjäna pengar att jag nästan aldrig haft tid att träffas. Det är som att mitt liv har gått förlorat till jobbet. Jag brukar tänka: gjorde jag det av omsorg till dem, då skulle det finnas en ursäkt. Men det var nog till viss del också för att jag var så intresserad av det jag gjorde så jag försummade dem på grund av mina egna intressen.

– Jag har gett dem allt de pekat på. Det är bara ett sätt att be om ursäkt på egentligen, att veva sin egen film baklänges. Jag hade inga pengar när jag var barn så då fick de allt de ville ha. Jag återupplevde min barndom genom dem och det hade de inte bett om. Så det stör mig lite.

Det här är min dag

06.00 Vaknar och hämtar Svd och DN och löser deras svåra sudoku. Kommer fram till att Svd:s läsare måste vara tre gånger så begåvade som DN:s.

07.00 Duschar och äter frukost.

08.00 Åker runt i Gävle i samband med inspelningen av ”Sommarmord”. Vi gör ett inslag om ett mord 1988. Vi besöker fyndplatsen i skogen och jag svär över att jag har kortbyxor eftersom det är fullt med mygg och brännässlor.

10.30 Kommer till polishuset i Gävle och träffar polisen som hade ansvaret för ärendet. Sedan gör vi inslag på stan.

15.00 Är halvtokig av hunger eftersom jag inte fått någon lunch men vill hem till Stockholm. Sätter mig i bilen. Kör fört fort. Hemma två timmar senare. Hittar två ägg i kylen och en tub med Kalles kaviar. Klämmer i mig det. Somnar.

18.30 Vaknar, duschar och sätter på mig kostym.

19.30 Knallar över till Pontus och intervjuas av Aftonbladet.

22.45 Blir hemskjutsad av Aftonbladets fotograf och tänker sova.

Det här är jag

Namn: Leif Gustav Willy Persson. Ålder: 66. Yrke: Professor, brottsforskare, kriminolog, författare. Familj: Gift med Kim, två bonusbarn, fyra barn i tidigare äktenskap, sex barnbarn. Bor: Inspektorsbostad på gård utanför Stjärnhov i Sörmland, lägenhet i Solna utanför Stockholm. Inkomst: 1 485 700 kronor (Taxeringsår 2009) Aktuell: I ”Sommarmord” på SVT, premiär den 6 juli. I höst i ”Veckans brott” och med boken ”Gustavs grabb”.

Linda Hjertén