De såg på när Titanic gick under

Titanic bad förgäves om hjälp.

Besättningen på lastfartyget Califor­nian såg de åtta nödraketerna.

Men kapten Lord valde att somna om.

Det finns naturligtvis inget facit till hands och ingen kan säga om antalet omkomna hade varit många färre om kapten Stanley Lord handlat annorlunda.

Klart är i alla fall att det inte funnits en strid än i denna dag om huruvida han handlade rätt eller fel, om han genast satt kurs mot Titanic, bara en timmes seglats därifrån, när besättningen observerade nödsignalerna.

Carpathia, det fartyg som var först framme och tog ombord samtliga överlevande, befann sig fyra timmar från ­Titanic när de hörde nödropen via radio.

Californian var ett brittiskt lastfartyg på väg från London till Boston. Tjugo över tio på kvällen den 14 april beordrade kaptenen stopp på maskinerna eftersom fartyget nått utkanten av ett fält av isberg, som han inte ville navigera igenom under natten.

Strax bakom sig, på ungefär samma kurs, hade man Titanic. Både kaptenen och tredje styrman Groves noterade hennes gröna styrbordslampa klockan 11.

När Groves senare vittnade inför haverikommissionen sa han att han ­tjugo i tolv såg det efterföljande skeppets röda babordslanterna och antog att den båten också stannat för natten. Det var vid samma tidpunkt som Titanic gick in i isberget.

1912 fanns det inga sjölagar som tvingade fartyg att ha radiobemanning dygnet runt, något som kom att ändra sig efter Titanics förlisning.

Tio minuter innan Titanic kolliderade hade Californians radiotelegrafist stängt av och gått till kojs.

Klockan tolv avlöstes Groves på bryggan av andre styrman Stone och lärlingen Gibson. De såg, var och en för sig och tillsammans, totalt åtta nödraketer som avfyrades från skeppet bakom och underrättade kapten Lord.

Samtidigt började Titanic skicka ut nödsignaler över radion för att få hjälp.

Det tyska fartyget Frankfurt och det brittiska Carpathia besvarade genast nödropen och Carpathia, som befann sig närmast av de två, vände mot katastrofplatsen och ökade farten för att snabbast möjligt undsätta de nödställda.

Stanley Lords stora misstag som ­skulle förfölja honom in i döden var att han ­vare sig gick upp på däck för att själv skaffa sig en uppfattning om vad som hände eller skakade liv i telegrafisten Evans för att anropa Titanic.

I?stället stannade han kvar i hytten och lät saken bero.

Senare, under ett antal förhör, skulle Stanley Lord både trassla in sig i hur dåligt informerad han blev av sitt manskap och tvivla på att den båt de såg verkligen var Titanic. Båda delarna skulle ursäkta hans handfallenhet.

Andre styrman Stone iakttog Titanic och beskrev senare hur lanternorna såg märkliga ut och att de strax efter två tycktes försvinna bort.

Titanic gick under.

Först klockan sex på morgonen sparkades radion igång och Californian fick omedelbart meddelanden om Titanics förlisning. Fartyget satte fart mot den senast kända positionen och redan efter 25 minuter var de så nära att de såg Carpathia plocka ombord de sista överlevande. Ytterligare en halvtimme senare var Californian framme vid olyckplatsen. Det fanns inte längre något att se förutom vrakspillror.

Carpathian med de överlevande gick till New York där oroliga anhöriga väntade medan Californian fortsatte till Boston.

I New York surrade rykten om ett mystiskt fartyg som varit inom synhåll från Titanic men inte kommit till undsättning.

En passagerare i livbåt 3, Daisy Spedden, beskrev hur den båt männen i livbåten rodde emot under natten så småning om visade sig vara Californian när hon väl dök upp på morgonen.

Ombord på Carpathia noterade man också hur nära Californian låg, när det började ljusna.

Ändå ville inte kapten Lord kännas vid det vid de första förhören. Han ansåg att Californian kan ha legat så långt bort som 45 kilometer från Titanic under natten, trots att hans besättning i sina förhör uppgav 5-6 miles, omkring 8 kilometer.

Kapten Lord ställdes inte inför rätta på något sätt, han och delar av ­besättningen på Californian hördes enbart som ­vittnen i både en amerikansk och en brittisk have­rikommision.

Trots att rederiet Leyland?&?Co stödde sin kapten och poängterade att en befälhavares första plikt är att värna om sitt fartyg och sin besättning avskedades Stanley Lord.

Han hade gått till sjöss bara drygt 13 år gammal och var en av de yngsta att föra eget befäl. I februari 1913 fick han nytt jobb som kapten hos rederiet Lawther/Latta och fortsatte fram till 1927, då han på grund av problem med synen gick i land för gott.

Men han kunde aldrig svälja att han utmålats som feg, lat eller helt enkelt inkompetent och 1958, när boken och ­filmen ”Titanics undergång” (”A night to remember”) kom, bad han sjöfartsför­eningen MMSA att hjälpa honom rentvå sitt namn vilket dess ordförande Leslie Harrison fortsatte med långt efter Lords död 1962. Boken ”A Titanic myth” (1986) var Harrisons sista försök att försvara Stanley Lord.

Än i dag strider pro-Lordister och anti-Lordister i frågan om var exakt fartygen befann sig och om det var möjligt att de kunde observera varandra, trots vittnesmål från de som var ombord att så var fallet.

Karin Ahlborg

VAD?

Det är 99 år sedan Titanic sjönk på sin jungfrufärd, natten mellan den 14 och 15 april. 1?495 människor dog när det osänkbara fartyget gick till botten.

HUR?

Själva kollisionen med isberget och det efterföljande förloppet har kartlagts genom vittnesmål från de 712 över­levande. Vittnen berättar om ett fartyg i närheten som ­aldrig kom till undsättning.

VARFÖR?

Fartyg närmast Titanic, Californian, dröjde ända till morgonen innan det närmade sig katastrof­platsen. Fortfarande i dag grälar olika falanger om skälen till det.