Det är inte självklart att partiet överlever

Peter Kadhammar

helskärm

Bara Juholt försvinner kan Socialdemokraterna ­komma tillbaka som ­Sveriges största parti. Det är premissen i den politiska ­debatten och när vanligt folk ­diskuterar vad som pågår.

Men så behöver det inte alls bli. Socialdemokraterna kan vara historia, en politisk och sam­hällelig kraft som var viktig på 1900-talet men som snart är en rest från förgången tid. Att den tanken verkar hädisk, eller som ett illvilligt angrepp, visar bara vilken makt 1900-talets världsbild har över oss.

Kunde en engelsman 1910 föreställa sig att liberalerna skulle försvinna ut i marginalen? Det var nog en lika omöjlig tanke som ett Sverige utan Social­demokraterna som den viktigaste kraften.

Liberalerna hade dominerat den brittiska politiken under andra halvan av 1800-talet och

i början av det nya seklet. Solen gick aldrig ner över det brittiska imperiet. Liberalerna var följaktligen världens viktigaste politiska parti.

Vem tänker på dem i dag? De har visserligen, mirakulöst, fått vara med och bilda regering igen, men som juniorpartner och blott för att ledaren Nick Clegg gjorde ­sensationellt bra ifrån sig i tv-debatter.

Som Folkpartiets Bengt Westerberg inför riksdagsvalet 1985.

Sedan dess hoppas alla svenska partier på en Westerberg­effekt när de byter ordförande. Men läxan av Westerbergeffekten är att gamla hästar blir pigga av arsenik, fast de dör ändå.

Folkpartiet var på 1950-talet det största partiet efter Socialdemokraterna och dess ledare Bertil Ohlin en trovärdig statsministerkandidat. I dag är det ett litet nischparti, specialiserat på skolfrågor och med ett excentriskt stående krav på att Sverige ska gå med i militäralliansen ­Nato.

Centerpartiet var borgerlig­hetens ledare på 1970-talet och hade ett väljarstöd på runt 25 procent. I dag är det ett litet ­parti med oklar profil som ­hoppas klamra sig kvar i riks­dagen.

De hade korta perioder av storhet. Socialdemokraterna dominerade svensk politik under 80 år. Därför har vi svårt att se en framtid utan dem, oavsett om vi stödjer dem eller inte.

Ungefär som tyskarna såg på ­sina socialdemokrater, SPD. Det var ett parti med internationella giganter som ledare. Willy Brandt. Helmut Schmidt. 1969 fick det 43 procent av rösterna

i dåvarande Västtyskland.

I senaste valet till förbunds­dagen röstade 23 procent på SPD. Där ligger också de svenska Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. SPD:s ordförande heter Sigmar Gabriel och bli inte generad för att du inte känner igen namnet. Det gör inga andra svenskar heller.

Vem minns i dag att de italienska och franska kommunistpartierna på 1970-talet var betydande maktfaktorer?

Om vi blickar bortom politiken är det lätt att rada upp namn som en gång stod för något solitt och ointagligt, det var storheter som alltid skulle finnas. Facit och Uddevallavarvet i Sverige. General Motors. IBM. Pontiac.

Eastman Kodak uppfann den handhållna kameran och därmed amatörfotografin. Företaget hade 90 procent av marknaden för kamerafilm i USA på 1970-talet. I förrgår ansökte Eastman Kodak om konkursskydd.

Så går det för en jätte som inte hänger med i utvecklingen.

Socialdemokraterna står inför en politisk strukturkris. Håkan Juholt är ett symtom, inte själva problemet. Det är långt ifrån självklart att partiet överlever.