Kaos är ett grekiskt ord

Staffan Heimerson

Det var Albert Einstein som sa: ”Endast två saker är oändliga. Universum och mänsklig dumhet – och vad gäller universum är jag är inte säker.”

En union – ett politiskt samgående mellan två eller flera stater eller en sammanslutning i exempelvis ett forskningssyfte – är inte evig. Det ligger i sakens natur att den union man ingår också kan upplösas.

Betrakta den mest självklara av unioner – äktenskapet – och fråga er sedan vad skilsmässo­advokater tjänar sina pengar på. Svar: unionsupplösningar.

Det var en begynnande unionsupplösning, EMU:s, som vi kunde studera vid G20-mötet här i Cannes i förra veckan. (EMU är den 17 länder stora Ekonomiska och Monetära unionen med euro som sin valuta). På grund av Grekland är det sprickor i fogarna och mögel i väggarna.

Ring byggmästaren! Här måste repareras. Det kan vara början till slutet för EU också.

Unionsupplösningar ligger i tiden. Skottarna vill slita sig ur United Kingdom. Montenegro har kommit loss från Serbien. Katalonien har så lite som möjligt att göra med Spanien.

Unioner betraktas ibland som heliga, så okränkbara att president Abraham Lincoln år 1860 gick i krig för att hindra de slav­ägande sydstaterna i den amerikanska unionen, Förenta staterna, att bryta sig ur.

Men vänta lite. Den här gången  s k a  inte allt repareras. En del ska  r i v a s.  Kaos är ett grekiskt ord, och även utan Grekland finns euron kvar.

Unionen har redan spelat sin ­viktigaste roll, skapat (evig) fred mellan galler och teutoner, Frankrike och Tyskland.

I Storbritannien finns dock en stark opinion för att landet genom en folkomröstning ska lämna EU. Det skulle kunna tyda på en utbredd leda vid unionen.

Leda? Det ligger till precis tvärtom. Även under dagens ­kriser är EU en magnet för kontinentens länder. De vill alla in. Det var Oscar Wilde som sa: ”Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast.”

Kroatien är på väg in i det Utopia som EU är. Serbien ansöker. Georgien ber om medlemskap. För Ukraina vore EU räddningen undan den ryska björnen. ­Kosovo, Albanien, Makedonien, alla vill in.

Nja, inte alla, Turkiets intresse har svalnat och det bedrägliga Island bör stoppas.

Medlemskap är inte eviga, ty länder är inte eviga.

Historien är full av exempel på länder som försvunnit – kungadömet Aragonien söder om ­Pyrenéerna i vad som nu är ­Spanien till exempel, och västgoternas Aquitanien i vad som nu är sydvästra Frankrike. Fortfarande långt in på 1800-talet var Bayern ett självständigt konunga­rike. Republiken ­Venedig var inte en vanlig stadsstat utan ett litet imperium som sträckte sig till Balkan och ­Levanten.

Och kommer ni ihåg Sovjet­unionen? Världens största land, en supermakt. Men – pfoff – nu försvunnet från jordens yta.

Det märkligaste land jag besökt – nyfikenheten drev mig dit för 15-20 år sedan – är det bergiga Karpato-Ukraina. Det är också det kortvarigaste landet i historien.

Hitler hade gått in i Sudetenland. Tjeckoslovakien omformades. Ungern lade beslag på delar av Slovakien med ungersk befolkning. Men en stor del, det östligaste av Slovakien och västligaste av Ukraina blev en restpost, till stor del befolkat av rutener, ett slaviskt folk. Den 15 mars 1939 befriade de sig från Tjeckoslovakien. Med nyskriven grundlag, egen flagga, president och premiärminister utropade sig Karpato-Ukraina. 24 timmar ­senare hade Ungern slagit klorna i nyskapelsen och annekterat den.

Av detta finns ingenting att ­lära. Men ett citat från den amerikanske science fictionförfattaren Ray Bradbury faller mig i tanken:

”Jag försöker inte beskriva framtiden. Jag försöker för­hindra den.”