Först i litteraturen blir livet begripligt
Publicerad 2011-05-10
Den långa titelberättelsen i Per Odenstens nya bok Nio sätt att beskriva regnet inleds med att en ung lärarinna drabbas av stroke. Hon förlorar sitt språk, känner inte igen sin fyraåriga dotter, och när man försöker lära henne tala och läsa, glömmer hon omedelbart allt på nytt. Hennes inifrån skildrade kamp misslyckas oftast, och som läsare smittas man av hennes klaustrofobi.
Den arma kvinnan är instängd i sig själv utan språk att ta sig ut, och författaren artikulerar glasklart hennes tillstånd.
Däremot kommer han ibland ut som mystiker, som i den fina essän Gränslevaren, publicerad i Aftonbladet 1988 vid 300-års-jubiléet av Swedenborgs födelse. Ännu mer swedenborgsk är han i pjäsen Ditt ansiktes sanning, skriven för Radioteatern året därpå. Här konfronteras en gränsvakt, som befinner sig i ett slags limbo, med en asylsökande kvinna han i livet avvisat, och i hennes ansikte finner han sig själv. Det är ett stycke som nästan har ännu större aktualitet i dag än när det skrevs för 22 år sedan.
I år är det 30 år sedan Per Odenstens Gheel utkom, och den står sig avgjort som de senaste decenniernas mest särpräglade svenska debutroman. Gheel är en överväldigande stor och rik berättelse om en kommunitet, där de ”galna” fått en fristad, och där myt, vision och fantasteri lever i trygg harmoni med realism och nyktert historieberättande.
Flera av de cirka 15 kortare berättelser som ingår i Nio sätt att beskriva regnet verkar vara spånor från det mångåriga arbetet med Gheel. Men även i andra berättelser vandrar författaren över gränser och skapar egna litterära rum, i vilka nya små dimensioner i tillvaron lyfts fram.
I denna så innehållsrika sammanställning hittar man också en liten bitande och originell satir som Läroplan. En läroplan skriven på prudentlig pedagogprosa utvecklas förrädiskt från arbetsövningar och hemuppgifter om träd och buskar i skolträdgården till ”förberedande socialhygiensförsök”, där barnen bereds möjlighet att besöka en lokal korrektionsanstalt och i sitt projektarbete lära sig indela internerna i mentalt undermåliga, socialt undermåliga och kriminella.
Per Odensten, denne märklige solitär bland Sveriges författare, har också ett starkt socialt och politiskt patos.
Lennart Bromander