Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Justus, Justina

Frälsaren som fäller favoriten?

Publicerad 2011-06-28

Den genuint konservative Rick Perry (bilden) kan bli mormonen Mitt Romneys otippade fällning.

NEW YORK. Sommaren 2007 var det självklart att Hillary Clinton skulle bli demokratisk kandidat i president­valet året därpå.

Sedan klev Barack Obama in på scenen ...

Nu hoppas de amerikanska ­republikanerna på en egen ­Messias som fäller favoriten Mitt Romney och sedan ­jagar ­Obama ur Vita huset.

Han kan heta Rick Perry.

Det känns som att det bara var alldeles nyss Barack Obama vann det förra, historiska presidentvalet i USA.

Men det återstår inte mycket mer än ett år förrän han ska försöka bli omvald. Redan vid årsskiftet samlas de republikaner som vill tvinga honom från Vita ­huset i det svinkalla Iowa för att göra upp om motkandidaturen.

Just nu, precis när racet mot primär­valet tagit fart, framstår Mitt Romney som mer eller mindre given utmanare.

Han är välkänd, han har oändliga ­resurser och han står enligt egenartade republikanska traditioner på tur; den 64-årige ex-guvernören från Massachusetts var den av aspiranterna i årets startfält som var närmast att vinna förra gången och då brukar man som representant för Grand Old Party vara garanterad en kandidatur.

Men spolar man tillbaka bandet till sommaren 2007 lär man sig snabbt att självklara sanningar ett drygt halvår ­före det faktiska primärvalet inte är så självklara.

Då hade John McCains kampanj just brakat samman och Barack Obama var en perifer wonderkid som möjligen skulle kunna göra avtryck i framtida valrörelser.Vad hela världen väntade på var i stället en episk valstrid mellan gamla rivalerna Rudy Giuliani och Hillary Clinton den ödesbestämda kandidaten, som hon kallade sig själv.

Sedan sa väljarna i Iowa, New ­Hampshire och Nevada sitt och plötsligt var kartan omritad. McCain hade i en hast återuppstått och Clinton tvingades till ett historiskt brutalt, bittert och slutligen misslyckat maraton-race mot Obama. Och till sist valde USA, helt sensationellt, sin förste svarte president.

Många republikaner hoppas på en likartad utveckling den kommande vintern.

Romney må vara den solida typ av ­karaktär en amerikansk majoritet kan förväntas ty sig till när tiderna är dåliga, men bland kärnväljarna, de konservativa, är misstänksamheten mot honom stor.

Han är mormon, en omöjlighet för framför allt den kristna högern. Hur han än försöker spinna sanningen lanserade han under sin tid som guvernör

i Massachusetts en hälsovårdsplan i det närmaste helt identisk med Obamacare. Den hos högern djupt förhatliga reform vars omedelbara av­skaffande kommer att utgöra en av grundbultarna i varje republikansk valplattform.

Frågan är vem som skulle kunna göra en Obama och blåsa Romney av banan.

Det anmärkningsvärda är att de som vid en första anblick ser ut att ha störst chans att besegra den sittande presidenten redan gjort klart att de inte ställer upp 2012.

Som George W:s lillebror Jeb Bush. Som karismatiske South Dakota-senatorn John Thune. Som Mike Huckabee, Louisiana-guvernören Bobby Jindal och, framför allt, Chris Christie den bastante, på en gång både folklige och hårdföre rookie-guvernören i New Jersey som många konservativa ser som en ny ­Ronald ­Reagan. Christies supportrar har rent av ­vägrat acceptera hans envetna nej.

 – Jag kommer inte ställa upp, men jag måste förmodligen begå självmord för att människor ska tro mig, suckar han.

Att så många tungviktare väljer att stå vid sidlinjen indikerar att de trots den skyhöga arbetslösheten, den långsamma ekonomiska återhämtningen och de alarmerande underskotten i statsfinanserna ser Obama som omöjlig att slå och likt Hillary Clinton när hon förväntades gå upp mot George W. Bush 2004 i stället har siktet inställt på det mer öppna, sannolikt ovissa valet om fem år.

Och kvar i år finns en rätt slätstruken, trist och till synes lättspöad uppställning grå gubbar. Förre Minnesota-guvernören Tim Pawlenty, Obamas Kina-ambassadör John Huntsman, ­tidigare talmannen Newt Gingrich och Pennsylvania-senatorn Rick Santorum är alla prydliga, duktiga politikerproffs klippta efter den säkraste standard­mallen, men förmögna att entusiasmera fler än sina ­allra närmaste är de knappast.

Det är däremot Tea Party-­favoriten Michelle Bachmann. Hon sopade de facto parketten med de grånande farbröderna i den första debatten i New Hampshire för två veckor sedan och det råder inga tvivel om att hon skulle kunna elektrifiera den så kallade ­basen.

Men att ställa en så extrem kandidat mot Obama ter sig som riskabelt, för att inte säga självmordsbenäget. Bachmann står i flera avseenden så långt till höger att hon får Sarah Palin att framstå som Laila ­Freivalds och de oberoende väljare som till sist avgör amerikanska presidentval ­skulle aldrig rösta på henne.

Så var finns republikanernas Messias?

Kanske bland de som ännu inte till­kännagivit sina kandidaturer.

En sådan är Rick Perry, guvernör i  ­Texas. Han har länge antytt att han överväger att ge sig in 2012-striden och ­skulle i så fall mycket väl kunna bli en game ­changer.

Han är genuint konservativ i alla ­väsentliga avseenden, men lyckas ändå appellera till bredare väljargrupper, främst med hjälp av ruffig Texas-charm, omskriven handlingskraft, politiskt mod och ekonomiska meriter som antagligen imponerar på fler än de redan frälsta .

Medan resten av USA gått på knäna har Texas levt i relativ välmåga, trots  eller, med republikanskt synsätt, tack vare  att Perry med religiös övertygelse sänkt varje skatt han kunnat.

Att den fotogeniske 61-åringen också lekt med den minst sagt radikala tanken att Texas bör lämna unionen, eftersom den federala staten i sin nuvarande storlek blivit förtryckande, är inte per automatik ett aber för en republikansk president­kandidat 2012.

Så Rick Perry kan vara Mitt Romneys oväntade mardröm.

Men inte nödvändigtvis.

Det hör ju till skrällens natur att den ­inte går att förutse.

Allt vi vet är att det, ­förmodligen, ­kommer en.

Per Bjurman