Slut i rutan

Efter 42 år trappar Arne Hegerfors ner och sätter
sig framför tv:n: ”Jag ska titta ännu mer på idrott”

En av tv-sportens största epoker går mot sin ände.

Efter mer än 40 år i branschen trappar Arne Hegerfors ned och om ett år kan han vara helt borta från rutan.

Så vad gör en sällan skådad sportnörd med all ledig tid? Svaret kommer från rygg­märgen:

– Se mer idrott...

Från att 1969 ha gjort sin första sändning som kommentator har Arne Hegerfors blivit en av Sveriges mest folkkära tv-profiler.

Men de senaste säsongerna har han tagit ett steg tillbaka från kommenterandet och i stället agerat programledare.

Steget från kommenterandet till programledandet är naturligt med tanke på åldern, menar Arne.

– Det är klart att det vore konstigt om man inte har sina bästa år bakom sig, framför allt som kommentator. Där är reflexerna så viktiga och snabbheten, både mentalt och fysiskt, är väldigt viktig. Att man hänger på och är ruggigt påläst hela vägen så man reagerar med ryggmärgen på allting. Det gör man nog inte riktigt i min ålder längre.

Men…

– Däremot, som programledare fungerar man minst lika bra med den erfarenhet och det förtroende man har. Både hos tittare och det förtroende man har hos de gäster som kommer till studion. Man märker ju på dem att, när det är jag som är programledare, kopplar de av för de tänker att jag har gjort det tusen gånger och att det nog kommer gå bra.

Sista året på tv

Men om ett år är det inte säkert att Hegerfors syns till överhuvudtaget i rutan längre. Från och med den 1 maj steppar han ned från heltidsarbetare på Canal Plus till en halvtidstjänst.

– Jag ville jobba ett år till men ville gärna ta det lite lugnare,

säger Hegerfors.

Men ett år till, sen är det helt slut eller?

– Det tänker jag nog, ja. Det beror på hur jag känner mig om ytterligare ett år, men jag fyller ju faktiskt 70 år nästa år, så att det kan ju vara ganska lagom att…

– …men känner man sig pigg så kanske man kan göra som ”Putte” Kock att man fortsätter frilansa då. Det är ju inte otänkbart.

Sista året, är det för att du längtar efter pension, är less på sport eller...

– Nej, ingetdera, faktiskt. Man kan snarare fråga sig varför jag fortsätter än varför jag slutar, de flesta i min ålder har gått i pension och har sett fram emot det. Jag  vill fortsätta och får jag göra det på mina egna villkor är ju inte så dumt.

”Jag följer med i allt”

Något han dock har blivit rejält trött på är allt resande som kommer med match- och tävlingskommenterande.

– Det lockar inte alls faktiskt. Varje kväll som jag inte somnar hemma i min egen säng är en förlorad kväll.

Följer du fortfarande sport lika intensivt som för 30 år sedan?

– Ja, det gör jag.  Jag är väldigt intresserad, jag har nog sett varenda slutspelsmatch i stort sett och till och med zappar emellan när det är två samtidigt och så. Det vet familjen, att när det är hockeyslutspelet då kollar jag det helt enkelt. Sen Champions League, Premier League, spanska ligan, skid-VM, jag följer med i allt och tycker fortfarande det är lika roligt.

Vad ska du göra med den lediga tid du får nu?

– Titta på ännu mer idrott. Jag har inte jobbat så där vansinnigt mycket de senaste åren heller, så det blir ingen större skillnad faktiskt som jag tror, tänker och känner. Jag har det redan rätt bra ur den synpunkten, att jag inte jobbar livet ur mig precis.

Gör du något annat än att titta på idrott?

– Inte särskilt mycket måste jag erkänna. Jag tar mina dagliga promenader och umgås med familjen och goda vänner, men det är ingen tvekan att mitt intresse är idrott.

Arne berättar att han med jämna mellanrum nobbar erbjudanden om att komma och se matcher som exempelvis de svenska landskamperna på plats.

– Jag känner att ”Näe, man ser den bättre på tv”.

Björn Forsgren
 

Arne rankar sina 3 största ögonblick som sportkommentator

1 Usa slår Sovjet i OS i Lake Placid 1980

”Det är tidernas största hockeysensation. Alla är överens om att det ryska ishockeylandslaget var då och är kanske genom tiderna, det bästa landslag alla kategorier som någonsin ställts på benen. De var så ohyggligt överlägsna. Grejen är att finalen går i USA och stämningen blir så enorm, närmast sån här stämning som uppstår i kyrkliga sammanhang när folk börjar tala i tungor och så, det var väldigt, väldigt stort. ”

2 IFK Göteborgs seger i uefacup-finalen 1982

”De är det första och hittills enda svenska lag som vunnit en stor europeisk turnering, för den var faktiskt stor på den tiden. Hamburg var obesegrat på hemmaplan i flera år när IFK Göteborg kom dit med en 1–0-seger från hemmaplan i bagaget. Det var ju inte en människa som trodde att IFK Göteborg skulle slå stora Hamburg som hade en massa landslags­spelare. Men det var en ren uppvisning av Torbjörn Nilsson & co.”

3 Bernt Johanssons OS-guld i linjeloppet 1976

”Det var väldigt, väldigt stort. Det är ju givetvis den enskilt största cykeltriumfen i svensk cykelhistoria. I Montreal var min uppgift att bevaka alla bollsporter, men sportchefen frågar om jag inte kan åka till cykel­arenan och hjälpa till, ”det lär väl inte hända något där på cykelarenan men du har ju gjort cykel förut”. Sen visar det sig att när en klunga går loss, är Bernt Johansson med. Det blir fruktansvärt uppmärksammat och stort, och så rycker Bernt Johansson på sista varvet och vinner.”