Bernward & sorgstenskvättan

Nyskriven essä av Andrzej Tichý

helskärm

Aftonbladet Kultur längtar efter skönlitterära författare i tidningen.

En gång i månaden kommer vi därför att publicera en längre specialskriven text. I dag skriver Andrej Tichý, belönad av Borås Tidning för sin debutroman Sex liter luft.

I HATE equals I LOVE YOU. (Kathy Acker)

1

Jag ska skriva en bok, sa Bernward till Burton. Burton var konstnär från New York, han reagerade knappt. Nu (1969) befann de sig någonstans vid Adriatiska havet.

The title of the book will be HATE, sa Bernward till Burton.

Jag hatar Split. Jag hatar Tyskland. Jag hatar dessa tyskar, dessa grönsaker som rullar omkring på gatorna. Jag hatar bilar, jag hatar dessa gator, jag hatar gatan, ner till varenda enskild beståndsdel, inklusive gatuträden, gatusoparna, gatugravarna, gatustriderna, gatuborgarna, trottoaren och präglingarna i varenda jävla brunnslock. Jag hatar Berlin. Jag hatar barn. Jag hatar gamla. Jag hatar min far (nazisten). Jag hatar min mor osv. osv. osv. över 150 till 200 sidor.

En bra bok, sa Burton.

Bernward, som ung, politiskt engagerad publicist, förläggare och författare. En journalist skriver: Bernward föddes 1938. Bernwards far var den inflytelserike nazi-diktaren Will, som bland annat skrev hyllningsdikter till Hitler. Bernward hade själv nationalistiska och högerextrema sympatier ända upp i tjugoårsåldern och var aktiv i sådana kretsar. Bernward skrev till en början under pseudonymen Bernward Michaelsen. Bernwards tidiga skönlitterära försök kom i retur. Bernward bad och slog sig med en läderrem. Bernward träffade sin stora kärlek Gudrun, de kallade varandra Mies och Mô. Bernwards far dog 1962. Bernward viskade namnet Gudrun i hans öra. Bernward satt i åtta dagar vid hans säng och grät. Bernward och Gudrun startade ett förlag, gav ut en av faderns böcker, gav ut en antologi mot atombomben (Heinrich Böll, Nelly Sachs m fl), de flyttade till Berlin, Bernward gav ut Peter Weiss, osv. osv. osv.

Men nu befann han sig någonstans vid Adriatiska havet tillsammans med Burton. Han hade just sagt att han skulle skriva en bok och Burton hade svarat en bra bok. Bernward var vid denna tidpunkt en människa som nyligen beslutat sig för att lämna Tyskland, som letade efter ett jobb, för att kunna leva (åtminstone vintern igenom) någonstans (i Marocko), och Burton var konstnär, målare, från New York, som försörjde sig på arbete för en reklamfirma. Plattityderna avlöste varandra (”Jag är målare och sysslar med tvådimensionell konst. Alltså är allt jag gör anakronistiskt. Min verksamhet, mitt liv, och så vidare” eller ”I have lost my girl”). De var, sedan klockan fyra på morgonen, på väg mot Dubrovnik, i Jugoslavien. De badade i smutsigt vatten.

Jag ska skriva en bok, upprepade Bernward. Jag hatar Dubrovnik, jag hatar Tyskland och så vidare. Och någonstans i boken (för ”den dialektiska rörelsens skull”): jag älskar mig.

Och sedan slutscenen: en gata, nattetid, månens ljus och ett ”(i allas ögon) obegripligt och tragiskt” självmord.

En bra bok, upprepade Burton. De reste vidare, rökte på, (löjliga) samtal om kvinnor, om den amerikanska vänstern, om föräldrarnas samlag, om storleken på haschkakor i Marocko, om uppväxten (bland oäkta och äkta Biedermeiermöbler) osv.

Hate! Vilken korkad, meningslös titel, sa Bernward.

En mycket bra titel, sa Burton. Folk kommer att köpa det. Föreställ dig: du går in i en bokhandel och ser en bok med titeln Hate. Den köper du. (Och Burton låg på golvet i sin ateljé, 200 målningar omgav honom, dessa tavlor som han målat på sin fritid, när han inte arbetade åt Agenturen, när han inte tjänade sitt levebröd, och han läste och läste.) Det han säger är sant, tänkte Bernward. Det är alltså därför man skriver. Det fortsatte. Grekiska öar dök upp. Klart vatten, turistbåtar. Resan, Pengarna, Konsten, Hatet. Allt med versaler i början. Hotellrum, blodspår, trappor, fötter, händer osv. Bernward skrev om det senare. Nej, Bernward skrev om det medan det hände, medan det pågick. (Det finns dokumenterat: dateringen (från 16.8.1969 till 4.2.1971), korrespondensen med förläggaren Jörg Schröder (sista brevet 6.4.71), teckningarna, listorna, försöken till kronologiska sammanfattningar av biografin (självmordet, begripligt och tragiskt, 15.6.71) osv.)

Gudrun och Bernward fick en son. Gudrun lämnade Bernward och Felix. Bernward lämnade Felix och Berlin. Han åkte till Jugoslavien. Bernward skrev ofta ”osv.” eller ”etc.” Städer: Berlin, New York, Rijeka, Split, Dubrovnik, Wien, Stuttgart, Zürich osv. Namn: Burton, Felix, Krüger, Gudrun, Jürgen, Abraham, Lena, Nikó, Ruth etc.

Bernward skrev det. Bernward reste vidare. Dagarna gick. Det fortsatte. Bernward reste. Bernward knarkade. Bernward skrev en bok, den började: VAD ÄR EN BOK? Den var tillägnad Felix (”Den lilla solen”) och Gudrun (”Vi kan inte tvinga de härskande att tala sanning, men vi kan tvinga dem till alltmer oförskämda lögner”) och Marienta och Susan och Ruth och Henri och Stokely (”Go home, kill father and mother, hang up yourself”) och John och Eldridge m fl. Vad är en bok? skrev Bernward. Och Bernward skrev: det finns titlar (37 000), förlag (2 494), varor, hyllor, bokhandlar (6 920), orter (888), omsättning (3 miljarder), profit, skönandlighetens slut, alla mot alla, tvättmedel, sillkonserver, siffror, betalning, lön, kapital, konsumentplikt, ackumulation, konkurrens, osv. Bernward skrev detta. Bernward reste vidare. Det fortsatte. Bernward reste. Bernward tänkte på sin son, Felix.

Felix, som långt senare, på ett drabbande vis (eftersom han inte vill tala om sina föräldrar, åtminstone inte med de ivriga journalister som ideligen dyker upp för att ställa frågor om ”hur det är att vara barn till två självmördare”, eller ”hur det var att som tioåring se plakaten av sin efterlysta terroristmamma” osv.), skulle beskriva mötet med Gerhard Richters tavlor, sviten October 18, 1977 .

En gallerists beskrivning: De femton målningar som utgör October 18, 1977 bygger på fotografier med anknytning till fyra medlemmar i RAF, en tysk vänsterextrem terroristorganisation som genomförde en rad kidnappningar och mord under 1970-talet. I likhet med On Kawaras datumtavlor har dessa målningar ett enda datum som titel. Denna dag hittades kropparna av tre RAF-medlemmar, i varsin cell, i det tyska fängelse där de hölls fångna. Den officiella förklaringen var kollektivt självmord, men det fanns misstankar om att fångarna hade mördats av den tyska polisen. Richter baserade sina målningar på tidnings- och polisfotografier. Hans bearbetningar av dessa dokumentära källor är mörka, suddiga och diffusa. Richters förhoppning är att målningarna ska kunna bidra till förståelsen av vår tid, låta oss ”se den som den är”.

En kritikers kommentar: Referensen till On Kawaras verk är märkligt formulerad, med tanke på att detta/dessa förhåller sig till tiden på ett helt annat sätt än Richters målningar. Kawara rör sig utmed en kronologiskt ordnad linje, ett flöde som översatts till siffror, och (arbetet med) varje tavla är ett inringande av en tydligt avgränsad punkt i detta flöde, en grupp siffror, ett datum. I förtydligande syfte skulle referensen kunna kompletteras med ett citat ur ett annat av Kawaras verk, One Million Years (Past) från 1969, som börjar: ”998031 BC 998030 BC 998029 BC 998028 BC 998027 BC 998026 BC 998025 BC 998024 BC 998023 BC 998022 BC 998021 BC 998020 BC 998019 BC 998018 BC 998017 BC 998016 BC 998015 BC 998014 BC 998013 BC 998012 BC 998011 BC 998010 BC 998009 BC 998008 BC 998007 BC 998006 BC 998005 BC”, osv. fram till 1969). Richter, däremot, förhåller sig till tiden på ett annat sätt. Tiden, tycks det, lämnar här det kronologiska för att istället bli kvalitativ. Frågan om kronos blir till en fråga om kairos (antikens greker hade två ord för tid, kronos och kairos. Det förstnämnda begreppet betonade det kvantitativa, det senare var kvalitativt till sin natur. Där kronos refererar till kronologisk eller sekventiell tid, betecknar kairos en tid emellan, ett obestämt ögonblick, då någonting speciellt äger rum. En kritisk vändpunkt, tillfälle och tilldragelse, krisögonblick).

Felix (Bernwards och Gudruns son) skulle alltså komma att beskriva mötet med Richters tavlor: I en tidningsintervju ”erinrar han sig hur han en dag 1991 besökte Museum of Modern Art i New York och såg en bildsvit av den tyske konstnären Gerhard Richter” som heter 18 oktober 1977 (Gudruns dödsdag (Gudrun, mor till Felix)).

Det var som om jag hittat nyckeln till mig själv, säger Felix, enligt journalisten ”med intensiva ögon”. Journalisten menar att Richters målningar ställer alla gängse föreställningar på huvudet genom den medvetna suddigheten i konturerna. Felix ska ha sagt: ”Det var traumatiskt, men också mycket produktivt. Att få uppleva hur ett konstverk genom sin otydlighet kan förändra självförståelsen”. Felix talade om dessa målningar, som bland annat visar byggnader, döda kroppar, en skivspelare, bokhyllor och en hängd människokropp, med ”en ovanlig värme som det viktigaste som hänt i hans liv”. Han säger, enligt journalisten, att ”det var då han förstod att bildkonsten faktiskt kan förändra en människa, inte genom att var entydig utan genom att fjärma sig från det fastställda och bejaka det reflexiva och svävande”.
 

2.

Bernward stod på stranden och talade med vågorna blablabla med ruinerna av Europa bakom sig. Han lade sig på marken och hörde världen vrida sig, fastlagda varv i förgängelsens noggranna marsch. Det egna bröstet: det är öken- och ruinvärldens centrum. Här finns hålan där demonerna flockas. Och Bernward irrar runt i öknen eller öknen irrar runt i Bernward. En sorgstenskvätta kommer flygande. En ökenfågel. Bernward i öknen. Där finns inget vatten, bara sand. Sand och inget vatten och den dammiga vägen. Vägen som slingrar sig fram genom öknen. Som är öken av sand, utan vatten. Om det fanns vatten skulle Bernward stanna och dricka. Under ökenhimmeln kan man varken stanna eller tänka. Svetten torkar, fötterna vadar i damm. Om det bara fanns vatten. Döda sandkäftar med frätta tänder som inte kan spotta. Här kan man varken stå eller ligga eller sitta. Det finns inte ens tystnad i öknen. Bara torr ofruktbar åska utan regn. Det finns inte ens ensamhet i öknen. Om det fanns vatten. Och ingen sand. Om det fanns sand och vatten också. Och vatten. En källa. En pöl bland dynerna. Om det bara var ljudet av vatten som hördes. Inte cikadorna, det torra gräset som sjunger, fågeln som sjunger. En ökenfågel, en sorgstenskvätta.
 

3.

Morgondagen kommer inte att äga rum. I dess ställe: Exit. Enormous room. Bernward, hans hjärta en klocka: I går slutade han ta livet av sig. Nu är han ensam. Han slår sönder fångenskapens instrument. Stolen. Bordet. Sängen. Han river slagfältet som var ett hem. Han sliter upp dörrarna så att vinden kan blåsa in skriken. Han slår ut alla fönster. Med sina blodiga händer river han sönder fotografierna av människorna han har älskat. Han sätter eld på sitt fängelse. Han kastar sina kläder i elden. Han sliter klockan ur sitt bröst, den som var hans hjärta. Han går ut på gatan, klädd i sitt blod.

Andrzej Tichý