Välkommen till klyschland

Klyschor. Det är när sportkommentatorn säger ”bollen är rund” och Fröken Sverige älskar djur och världsfred.

Det finns en värld där nästan allt är klyschor: I dataspelen.

Puls Henrik Rudin tycker det är lite pinsamt.

Superklyschan: ”En ond trollkarl hotar världen med ett ruskigt domedagsvapen och bara du, föräldralöse pojke kan stoppa honom”.

Man skäms nästan för att lira om man tänker efter, men detta är faktiskt storyn i majoriteten av alla rollspel.

Tekniskt skryt: 68 nivåer med 47 olika fiender och 18 supervapen i 1 600 gånger 1 200-upplösning och 32-bitarsfärg. Ja, ungefär så står det ofta på baksidan av spelkartongen. Blir spelet roligare för det?

Uppföljare: Spelbranschen är rena skräckfilmen. Precis som vi har fått sju ”Halloween”-filmer och fiskbuljongen blivit allt tunnare genom fyra ”Hajen”-filmer får vartenda måttligt framgångsrikt spel en uppföljare. Enda förbättring är oftast vassare teknik och grafik.

Fuskisar: Spelmakarnas lathet alternativt inkompetens tar sig alltid samma uttryck. Dörren är inte låst – den är bara en filmkuliss. Dimman är inte stämningsfull – den döljer att man inte lyckats rita grafik utan hack ända till horisonten. Och oj, där exploderade du visst utan anledning – du måste ha kommit till världens ände.

Peka och berätta:

Förr i tiden var spel hiskeligt svåra att förstå sig på. Så svingade sig Lara Croft i övningsbanan i ”Tomb raider” och fångade en bred publik och i dag ska alla spel ha ”tutorials” där funktionerna förklaras. Lovvärt, men tyvärr är lektionerna oftast på lägsta, meningslösa schimpansnivå. Och ibland går de inte att stänga av.

Henrik Rudin