Bandystjärnan lurade döden - två gånger

Räddades med mirakelmetod, har samlat in miljoner till forskningen

Först fick han en hjärnblödning - men överlevde.

Sedan var han med om en frontalkrock - men överlevde.

Nu har den före detta SM-bandyspelaren samlat in 3,5 miljoner till hjärnforskningen.

– Det känns så bra att kunna ge något tillbaka för att jag lever, säger Mathias "Bissen" Larsson.

Uttrycket "ibland förändras livet" gäller inte Mathias Larsson. Hans liv har de senaste åren förändrats alldeles för många gånger, nästan oavbrutet.

Men hans historia går - och ska - vändas till något positivt, säger han.

– Många har sagt att det är synd om mig. Jag har vänt på det. Jag har överlevt först en hjärnblödning trots bara 10 procents chans, och sedan en frontalkrock. Mer tur är så kan man inte ha i livet. Plus att jag har en fin familj med två barn.

2010 var Mathias "Bissen" Larsson en firad bandyspelare i bland annat Västerås SK, med flera SM-guld i CV:t. Första dottern var liten och familjen levde ett lyckligt liv.

Men i mars 2010 föll han ihop hemma på hallgolvet. Det som hade börjat som en fruktansvärd huvudvärk visade sig vara ett gigantiskt aneurysm, pulsåderbråck.

Extremt hjärntrött

Diagnosen var stroke med flera hjärnblödningar, som sex år senare fortfarande påverkar vardagen starkt.

– Jag är fortfarande extremt hjärntrött och känslig för ljus och ljud.

Det är mycket han fått försaka, det mesta.

– Värst är inte att inte kunna spela bandy eller vara med på middagar utan att inte kunna fungera som vanlig pappa. Att inte kunna vara med på uppträdanden, avslutningar, att de inte kan ta hem kompisar lika mycket som andra. Den stora tjejen är 9 år och Melodifestivalfixerad, men jag kan inte vara med henne framför tv:n.

Att Mathias ens överlevde berodde på en fantastisk koordination av den enda läkaren som fanns tillgänglig och hade kunskap om operationen som krävdes, av helikoptern - och av Mathias vilja att överleva.

Vid den sex timmar långa operationen fylldes aneurysmet med små titanspiraler och ett armeringsnät sattes som stadga åt åderväggarna. När operationen var över och läkaren nöjd återstod att se vilka men Mathias skulle ha när han vaknade upp.

De var många. Han kunde inte lyfta höger arm, inte öppna vänster ögonlock, kunde inte gå på egen hand. Värst var den molande huvudvärken och känsligheten för ljud och ljus.

– Fågelsång kunde låta som en orkan i mina öron, säger Mathias som tvingats vänja sig vid ständig hjärntrötthet och mycket vila.

Tackar bandyn för att han lever

Fastän han fått lägga idrottskarriären åt sidan har han den att tacka för att han i dag lever, förklarar han.

– Att jag lyckades komma tillbaka så bra fysiskt på ett år berodde på att jag var vältränad.

Överlag har idrottsfilosofin hjälpt honom över alla hinder.

– I hela mitt liv har jag satt upp mål, och hela tiden jobbat i grupp.

Efter stroken var målsättning först att gå runt huset sedan runt  kvarteret och sedan längre och längre. När det närmade sig årsdagen för hans hjärnblödning föddes tanken på att han skulle lyckas gå en hel mil, den klassiska rundan runt hemstaden Köping. Kanske tillsammans med familj och vänner.

Men till den första "Bissen brainwalk" kom inte ett 100-tal vänner utan tusen personer, bland dem dotterns förskolepedagoger, hans sjuksköterska från Akademiska sjukhuset och hans bandyförening i matchtröjor.

2013 hade Bissen Brainwalk spridit sig till flera orter i landet och sedan anslöt sig golfvärlden. Sammanlagt har organisationen fått 35 000 människor att gå Bissen Brainwalk och insamlingen har gett 3,5 miljoner kronor till hjärnforskningen.

– Det känns oerhört bra att kunna göra detta, att ge något tillbaka, säger Matias Karlsson som för ett år sedan drabbades av ytterligare en tragedi.

Skadades i frontalkrock

På väg till en spa-helg med hustrun Emma råkade han ut för en frontalkrock utanför Rättvik. Den 45-årige man som orsakade olyckan och en persons död dömdes sedan till rättspsykiatrisk vård.

Både Mathias och hans hustru skadades svårt. Mattias fick ett ben och ett knä krossat och går försiktigt på kryckor i dag men har ständiga smärtor.

– Jag hade tur som fick behålla benet, säger läkarna, men de tror inte att jag kan bli bättre än så här. Det är svårt att acceptera.

Vardagen fortskrider ändå i familjen som mellan de två olyckorna berikades med ännu ett barn.

– Jag brukar skämtsamt säga att mycket har tagits ifrån mig, men göra barn kan jag fortfarande göra. Det är det viktigaste.

Och att det inte är synd om honom.

– Det finns många där ute som har det så tufft. Jag har inte rätt att klaga.

Britt Peruzzi